Den här gången blir det två kortisar. Den första från september 2007 och den andra från maj 2008.
_______________________________________________
Distans
Socker i lurarna. Fett i ådrorna. Balsam i själen.
På väg hem sprang jag på mig själv vid ett brofäste. Tiden stod
stilla och jag frågade vad klockan var. Jag sa att den var över. Tiden
är över.
Två dagar senare mötte jag mig igen. Den här gången kände jag inte igen mig.
Nu hörs vi allt mer sällan.
_______________________________________________
Cykeltankar
Jag cyklar genom staden. Det är soligt men med en kylig underton.
Samma underton som jag möter i de ansikten jag ser från min sadel. Jag
tittar in i kvinnornas ögon. Jag försöker analysera männens uttryck.
Jag förstår inte, det känns som att det inte finns rum för något annat,
för någon annan, hos dessa storstadsängslor. De lever ett liv som både
bokstavligt och uttryckligen passerar revy förbi mig. Det är inte
mjukt. Det finns inte plats.
Har jag blivit sån nu? Har jag anpassats, assimilerats? Kanske är
det så. Och kanske är det lika bra. För jag tror inte det finns
räddning hos någon av ängslorna på trottoarerna. De exkluderar mig och
jag exkluderar dem. Jag trampar vidare tills låren värker och tänker
att det tränger ut de tomma känslorna. Ett litet tag till. Men
allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra åt ängslornas liv och mitt
liv. De kan inte fungera ihop. Vi kan inte fungera ihop. Men om jag är
en av dem, då är vi alla dömda.