Den här gången blir det tre texter. Du fattar logiken va?
För övrigt slog det mig ikväll att jag inte skriver såna här inlägg längre eftersom det mörka och bittra känns svårare att exponera nuförtiden. Dessutom är det inte lika tongivande i min värld. Bra så antar jag. Men det blir ju inga bra blogginlägg av stabilitet.
Konstruktion
Det kan vara så att sökandet är slut. Tillfälligt.
Det kan vara så att jakten har börjat. Tillfälligt.
Det kan vara så att det fanns en mening. Tillfälligt.
Under tiden vittrar jag sönder av oregelbundenheten, sovmorgnarna, förkylningen, lämningstiderna och en ekonomi i spillror.
Ge mig något hårt, så att jag kan slå mig.
Ge mig något svårt, så att jag kan misslyckas.
Ge mig något perfekt, så att jag kan förstöra.
Gråt
Jag
tittade på bilden och sedan tittade jag på henne. Sedan tittade jag på
bilden igen. Sedan började jag gråta. Och jag tog verkligen chansen. Ut
forsade mitt trasiga hjärta som om det aldrig skulle bli helt igen. Jag
grät för människorna på bilden, jag grät för oss, jag grät för henne
och jag grät för mig. Det förbannade februarigrusiga livet kunde inte
ge oss mer, så jag grät för det också.
Hon höll i mig hårt. Hon sa det är okej att gråta. Jag tänkte att
hon inte vet varför jag gråter. Men det kändes bra ändå. Det kändes på
riktigt då. Det kändes svårt.
Avslut
Ta det försiktigt med mig. För jag vet inte var jag ska börja. Var försiktig med dig. För du ska hålla längre än nu.
Estetik i ramar. Patetik i lådor. Rött i skåp.
Jag skulle inte kunna röra mig en meter i något som liknade närhet.
1 kommentar
äh. Lyckliga kreatörer skapar oxå konst. Se på tex. Matisse. Substans behöver inte komma från olycka. Det är en löjlig myt. Den stora utmaningen är att skapa något lyckligt med kräm i.