Någon gång i september 1995 simmade jag i en pool på en kursgård ute på östgötaslätten till tonerna av Alive med Pearl Jam. Aldrig har dikt och verklighet varit längre från varandra. Men aldrig har hjärta och hjärna varit bättre i synk. Sjuttiotalsinredning, heltäckningsmattor med röklukt och brunt fanér. Och Pearl Jam. Ja, varför inte. Det viktigaste var ändå uttrycket.
Vi tog en minibuss och drog iväg till närmaste stad. En resa i resan med alibi i bagaget. "Son, she said, have I got a little story for you". Och minibussen tog kurvorna på landsvägen mot ingenmansland. "Oh she walks slowly, across a young man's room".
Tiden fanns inte den där hösten. Om det berodde på en förlamad grå dimma över åkrarna eller ett röktjockt inre är svårt att säga.
"You're still alive she said"
"Oh, and do I deserve to be? Is that the question?"