Det är så konstiga dagar nu. Jag flänger runt och försöker träffa så många som möjligt, inser att det inte går. När jag är hemma och vänder i lägenheten känner jag mig ensammast i världen, trots en högre intensitet på umgänget än någonsin. Jag tror att jag är klar. Jag tror att jag måste börja nu. Det finns inte mer att göra här på hemmaplan. Snart har det blivit så mycket snack att hockeyn helt försvunnit från arenan. Dags att ta sikte igen.
Jag vet inte om jag flyr eller längtar. Jag vet inte om det som finns kvar hemma finns där när jag återvänder. Jag vet inte så mycket. Låt oss nöja oss med det.
Jag har en sorg i hjärtat. En känsla av att ha förlorat något viktigt, försakat något fantastiskt. Men det är utom kontroll. Jag kan inte påverka det längre. Därför åker jag. Därför har jag alltid varit på väg.
3 kommentarer
Det var en fin lunch häromdagen. Det var roligt att prata minnen, blicka tillbaka – och framåt. Inget jag tänkte på då, men kanske valdes ämnena av stundens allvar och spets?
Vi följer din resa från hemmaplan och ser fram emot att ses igen om ett par månader och när du är hemma för gott.
Varm kram.
Kram.
gah, just så. fly eller längta. alltid på väg.
fint skrivet!