Jag fattar vinken. Även om jag är 500 mil bort så förstår jag den, märker den, känner den. Vinken alltså. Eller kanske avsaknaden av den. För det är nog mer vad det handlar om. En vink som inte existerar. Känslor som inte finns, kanske aldrig fanns? Ett tomrum utan anledning. Ett skal utan innehåll.
Jag gör allt för att duga men blir mindre och mindre användbar.