Det handlar om lek. Jag funderar på framtiden, vilka människor jag vill jobba med och vad som gör att jag dras till vissa personer medan andra hamnar i mental isoleringscell. Det handlar om lust. Jag märker hur löjligt ineffektiv jag blir när inte lusten finns där. Kalla det glädje, humor, lek eller skoj. Det ska vara kul på jobbet helt enkelt. Missförstå mig rätt. Själva jobbet måste inte nödvändigtvis vara dratta-på-ändan-roligt konstant. Men människorna jag ska lösa uppgifter med får gärna vara det. Glimten i ögat, rapp i truten och bäst när det gäller. Jobbet är viktigt, men för mig är det lika mycket en social mötesplats som en arena för att få saker gjort.
Jag ska förklara.
Hösten 2007 började jag jobba som frilansjournalist. Första tiden arbetade jag hemifrån. Det gick ganska bra rent jobbmässigt. Jag levererade i tid osv. Att jag även vände på dygnet och jobbade mer på kvällar och helger än på dagarna var inte lika bra. Jag behövde ett sammanhang. Jag behövde arbetskamrater. Jag flyttade in i en frilanslokal. Blev det mer jobbat där? Nej. Blev det jag gjorde bättre än tidigare? Nej. Hade jag roligare? Ja. Och med ungefär samma output jobbmässigt.
Den sociala arena som arbetsplatsen motsvarar går inte att underskatta. När jag behöver jobba ordentligt går jag hem (!) Någonting säger mig att alla arbetsgivare inte ser på sina lokaler på samma sätt som jag. Något säger mig också att inte alla har samma inställning till jobb, plikt, lek, fritid, skam (you name it) som jag har. Hur tänker du?
Bluster hangout.
2 kommentarer
Mitt dagjobb är ju helt klart ett mer vanligt ”jobbjobb” än Blustertillvaron, men jag håller helt med dig i beskrivningen av det här med den sociala biten av att jobba. Under de två perioder då jag varit tjänstledig för att skriva på heltid har jag efter ett tag märkt att jag blivit mer nedstämd till sinnes, vilket jag inte kan förklara på annat sätt än att det ”påtvingade” sociala liv jag får genom jobbet skänker mer än jag tidigare var medveten om.
Och på tal om social samvaro, snygg beskärning av mig på bilden…
Ja, människan är väl en social varelse i grunden och jada jada. Jag märkte också hur psyket tog stryk av att gegga hemma hela dagarna.
När det gäller bilden på dig så är den faktiskt större i original men bloggen min beskär den en smula. Klicka på den får du se. 🙂