Hemmaplan

Jag är ute på en resa som började i januari 2009 och slutar i maj 2010. Projekt "hitta mig själv och utvecklas till en bättre människa" är alltså beräknat att ta ett och ett halvt år. Sedan är tanken att mitt ego ska anta formen av en känslopastill. Ett paket med egenskaper och erfarenheter som tillsammans gör mig lite bättre, lite finare, lite snyggare. Nej förresten, ta bort det sista. Amerikanska hamburgare och svensklagad soldatmat gör mig inte snyggare. Men i alla fall.

Det som är skönt med att ha ett långt perspektiv (ja, jag tycker ett och ett halvt år är oerhört långt) på framtiden är att man slipper fundera på de stora penseldragen varenda dag. Jag vet vad jag gör idag och de närmsta månaderna. Och så har det varit ganska länge nu. Men när det här projektet tar slut finns en blank sida i boken om mitt liv. Jag kan välja att titta bakåt och återuppta det jag vet fungerar, det jag gillar och det jag är bra på. Jag kan också välja en ny riktning, ett nytt sätt att förhålla mig till framtiden. Men den viktigaste frågan är också den som är svårast att svara på.

Hur toppar jag det här?

En annan grej jag lärt mig och fortfarande lär mig är hur svårt det är att sakna något innan det är borta. Jag som internetjunkie har lärt mig hur viktig roll fysiska avstånd spelar i relationen till vänner och familj. Och att även om du är en millisekund bort på nätet är du samtidigt flera månader bort i saknad. Nu betalar jag priset frivilligt. Men fråga mig sedan om det var värt det. Jag vet inte vad jag kommer att svara.  Det tär att vara jag. Det tär att finnas i min närhet.