På kvällarna går jag genom svagt upplysta korridorer och ser förtvivlade pojkvänner, flickvänner, män och fruar hänga vid telefonlurarna. De har telefonsladden som enda livlina för att inte falla ner i det emotionella mörkret. Relationer kraschar runt omkring mig. Barn ropar på pappa eller mamma någonstans där i den svenska morgontrafiken. Men pappa finns inte där, inte än på många veckor. Mamma kommer hem till sommaren. Hans tjej verkar så avlägsen när de talas vid. Hennes kille är alltid upptagen när hon ringer hem.
Jag ringer ingen. Så har jag ingen ringt.