Mycket rör sig i mitt huvud. Men framförallt är jag som vanligt lite frustrerad över hur jag ska hinna träffa alla jag vill när jag nu är hemma i Sverige och är ledig. Ett lyxproblem såklart. Jag älskar det faktum att jag ens har problemet, men ändå gnager det i mig. Får dåligt samvete och tänker att en del vänner kanske tror att jag tycker de är mindre prioriterade än andra. Mycket sånt tankeskrot som far runt.
Självklart är inte alla vänner lika viktiga, men jag har många vänner och många av dem är viktiga. Så är det bara, och så vill jag ha det. Jag tog mig hit på egen maskin och det krävdes både strategi och handling. Jag tänker inte tvingas prioritera bort någon. Inte nu. Inte när jag kommit ända hit.
3 kommentarer
Jag tror att folk har en viss förståelse för att det är lite stressigt och kaosigt och knasigt. Faktiskt.
Jag upplever inte det. Men jag kanske tolkar in känslor eller besvikelser som inte finns.
Man kan nog bli besviken men ändå förstå. Eller?