Going in for the kill

Otillgänglighet är attraktivt. Det är en slutsats jag drar gång på gång, åt båda håll. Vi kan bara sätta någon på piedestal om den samtidigt visar att den inte finns där nere, på samma nivå. Och du kan bara bli satt på piedestal om du samtidigt accepterar distansen till dina beundrare. Jag trivs varken uppe på piedestalen eller vid dess fot tror jag. Någonstans inbillar jag mig att det blir bäst när man möts på mitten, på väg att klättra upp, eller på väg att trappa ner. En ömsesidig nyfikenhet blandat med en respekt för hela den människa man möter. Inte en schabloniserad hyllning ställt mot en avvaktande pose.

Men hur gör man?