Min och Rasmus nya träningsrutin är att träna på kvällarna efter klockan 21.00. Det brukar vara mörkt ute och oftast springer eller går jag runt campen. Varv efter varv, som så många gånger förr. En kilometer och sedan börjar det om. Campen är endast svagt upplyst, ty sådana är militära camper. I den afghanska natten hörs vildhundarna yla. I lurarna blir låtar som i dagsljus verkade meningslösa helt plötsligt episkt storslagna. Ett varv till.
Månen har ingen konkurrens och lyser upp en orolig himmel. Över murarna ser jag som vanligt bergen torna upp sig. De ser ut som ett gäng Mount Everest bredvid varandra. Det helt flacka bryts hastigt av när öknen går över till dramatiskt bergslandskap.
Att springa är det enda sättet att vara ensam här. Du måste alltså hålla dig i rörelse för att kunna försvinna in i dig själv.