"Är det inte osäkert"? undrar de flesta när vi talar om frilanstillvaron. I alla fall de flesta som inte är frilans själva. Jag brukar säga att nja, jo, det är klart att lite oförutsägbart är det ju, men om du nischar dig och jobbar upp ett nätverk med uppdragsgivare går det nog bra. Eller i alla fall hyfsat. För du blir sällan höginkomsttagare som frilansjournalist.
Men för mig handlar frilansandet om helt andra saker. Jag har upptäckt (surprise!) att jag till stora delar drivs av lust och inte plikt. Jag har upptäckt att jag sällan blir engagerad i mitt jobb om jag inte tror på det fullt ut, eller brinner för ämnet i någon form. Samtidigt har jag blivit en junkie för den där elden. Jag vill känna den igen, igen, igen. Och det lättaste sättet har för mig blivit att frilansa.
Jag har provat att jobba i stora offentliga organisationer och halvstora privata företag. Det är förankringsprocsser och beslutsvägar och overheadkostnader och tröghet. Därmed inte sagt att det inte behövs. Jag skulle bli orolig om den typen av företag drevs utan en viss tröghet i utvecklingen. Stabiliteten är ofta styrkan. Men den gör mig olycklig.
Jag vill göra rätt direkt, inte behöva gå omvägar till resultatet, klappa rätt person om ryggen eller slå huvudet i väggen nio gånger för att den tionde kanske lyckas. Och då menar jag kanske. Jag tror att de flesta människor tycker om att få deras arbetsinsats värderad. Att faktiskt se att det de lägger hela sin arbetstid på genererar något i slutändan. För mig har det blivit viktigt att korta ned sträckan mellan insats och utdelning till minsta tänkbara. Därför är jag frilans.
Jag tror dock inte att jag kommer hatta runt på egen hand resten av mitt arbetsliv. Olika livssituationer och roller har olika behov, och ibland krävs en fast anställning och en given inkomst för att samtidigt kunna göra något annat viktigt. Men just nu (eller rättare sagt snart) passar det mig bra.
Sen kan man undra varför jag de senaste 1,5 åren jobbat under anställningsliknande former som reporter på en sajt i San Francisco och nu som militär i utlandsstyrkan. Jag tror orsaken är det ändliga. Det finns en inbyggd tidsbegränsning som gör det lättare att härda ut. Även om det varit jobbigt många gånger.
Lathet ihop med bekräftelsebehov passar frilanstillvaron hyfsat bra. Jag behöver inte stå till svars för mina korta arbetsdagar inför någon annan än mig själv. En drönare med talang. Vad kan jag säga? Det blir inget tennisproffs eller nobelpristagare av mig (surprise igen!), men kanske får jag ha roligt på vägen. Och det blir sällan ensamt.
