Jag kommer hem och jag kämpar hårt för att inte vara social. Att inte styra upp någon form av möte med en vän eller öppna upp ett chattfönster. Det går inte så bra. Men jag inbillar mig att jag måste dämpa mig lite.
Jag är trött och lägger mig i sängen. Tänker på alla de gånger jag låg på den 70 cm breda skumgummimadrassen i containern i Afghanistan och på hur jag ofta längtade över att göra det just det, ligga overksam i min egen säng. Men det går inte så bra. Jag måste upp, måste aktivera mig, måste göra något.
Det blir konsumtion och transpiration. Människans universallösning på funderingar om livets tillstånd. Det eller en fulltecknad kalender med sociala möten.
Jag har det så bra att det inte riktigt går att uthärda. Kanske är det därför rastlösheten rider mig.
"Jag vill hitta något svårt som jag kan öva. Jag vill drabbas av sorg som jag kan döva."
Precis som förut.