Presens

They're building walls around us now. En molande tanke. Ett öppet brev. De har varit på vänt i mitt huvud, men nu tror jag att det är dags att släppa ut dem, tankarna om konsekvenserna av det liv jag lever. Känner du igen dig? Berätta i så fall.

Jag har en teori. Den går kortfattat ut på att jag bygger exklusivitet genom att vara tillgänglig för alla. Jag bygger ensamhet genom flitigt umgänge med andra.

Det har gått så lång tid nu. Min plats i världen delas inte med någon. Föräldrarna har slutat fråga. Vännerna tar det för givet. Min egna mentala bild av var jag är och vart jag är på väg har långsamt förändrats till att utesluta norm och konvention. Det är dels ett utslag av hur jag faktiskt lever, men också en smygande önskan om att inte höra till.

Någonting i mig skriker efter allt som är vanligt. En del av mig försöker förstå hur andra gör och om det ens är rimligt, möjligt, önskvärt. Samtidigt har jag byggt bort möjligheten och chanserna. Jag har konstruerat min tillvaro med ensamheten som grund och plattform, inte som tillfällig status. Mitt emotionella varumärke saknar +1. 

Det här är inte en klagosång, det är ett torrt konstaterande om sakernas tillstånd.

Jag har aldrig fått fler chanser än nu. Jag har aldrig backat oftare än nu. Besluten blir ödesdigra, mer viktiga, betyder allt. Jag flyr långsiktiga åtaganden som pesten. Jag känner mig kvävd, trängd och pressad vid tanken på engagemang utan deadline. Tänk om? Tänk om. Ruta ett.

Den halvt medvetna, halvt ofrivilliga, strategin genomsyrar hela tillvaron, både i jobbet och privat. Det påverkar mikro- och makrobeslut. Kanske är det jag behöver en örfil och en fast hand, men jag är fullt upptagen med mina egna mentala slag.

Och hela tiden tänker jag att jag målat in mig i ett hörn. Att det hörnet är glimrande fint och väldigt trevligt. Men ensamt. You do the math.