Det smyger igång, det så kallade vardagslivet. Försöker motstå in i det sista. Men varför tveka egentligen? Det är ju det här jag saknat, längtat efter, önskat.
Tanken om alltings meningslöshet hör sommaren till. Nu ska hyran betalas.
Jag tror på att visa sig mänsklig. Ibland svag. Den skit som följer i spåret av självutlämnandet är inte svår att borsta bort jämfört med att försöka läka…
Nej, det är inte ok. Det är förstås helt i sin ordning på pappret. Men pappret har sällan något med relationer och förtroende att göra. Att paratisera på…
"Den dagen du skriver en episk, flödande berättelse så kommer det att ge eko. du blir läst och utgiven, garanterat." Man blir glad att läsa sånt om Kajen-boken.