Får man vara en straight man och prata om makt, kön, normer och hierarkier? Samtidigt som jag twittrade om en eventuell session i ämnet på Sweden Social Web Camp gjorde någon den här googlingen. Jag vet ju inte avsikten, men det känns lite typiskt på något sätt. Min tanke var att under campen eventuellt anordna en session med avstamp i något sånt här, och ta det vidare till hur makt, kön och hierarkier speglas i vår kommunikation på nätet.
Men det ÄR svårt för mig att närma mig ämnet utan att falla i de fällor och förväntningar som normerna skapat. Eller, så har jag bara inte insett att jag redan klivit in det alternativfack som jag gärna tillhör men inte trodde jag var en del av.
Jag är inte längre den vanliga mannen som skriver om ovanliga saker. Jag är inte längre normen som beskriver icke-normen. Har jag inte längre blicken? Vet inte. Min sexuella läggning har inte förändrats, men analysen av hur mitt kön påverkar mig och andra i det sociala samspelet har definitivt ökat för varje år jag funnits i det här livet.
Du som läst Kajen länge vet att det här inte är nya frågeställningar. Jag och Eric Rosén diskuterade detta en del i samband med släppet av antologin Könskrig för några år sedan. Då handlade det om att fastna i ett mellanläge, att inte vilja vara som "dom" men heller inte ha någon ny straight version av manlighet att ta stöd från. En manlighetsloop om man så vill.
Ibland känner jag igen mig i Tomas Hemstads text från boken Bögjävlar om synen på den straighta mannen, trots att jag faktiskt är straight själv. Jag känner igen mig i utanförskapet, trots bekvämligheten i att tillhöra normen.
"Men min poäng är att vi mytologiserat den straighta mannen minst lika mycket som straighta har mytologiserat oss. I den straighta mannen ser vi allt som vi inte är. Alla styrkor vi
saknar finns hos honom. All självkänsla. Allt mod. Det spelar ingen roll
hur mycket vi kämpar, vi kan aldrig bli kompletta män såsom den
heterosexuella upplagan ser ut."
Jag har ofta tänkt på den där diskussionen och det är något som inte släpper taget. Det är som att en sanning bara skymtar förbi i ögonvrån, men att jag inte riktigt kan fånga den eller definiera den. Slutsatsen blir bara att jag kommit halvvägs, och det genom att förstå vad som i mina ögon är felet men fortfarande famla efter lösningen. Det duger inte. Kan du hjälpa mig?
Relaterat på Kajen
Könskrig – ett inbördeskrig
Ge mig en mansroll
Knepigt med mansroller
Identitet är hittepå
3 kommentarer
Manlighetsspektrum då. Istället för loopen.
Eller snarare en stor manlighetsgegga där man flyter lite fritt och förvirrat.
Jag älskar den här diskussionen! Mitt current perspektiv är att jag i min kvinnliga strävan att alltid klara mig själv, alltid stark, alltid självständig, alltid feminist – glömt av hur man är svag. Eller i alla fall visar det. Var är balansen mellan kompetent, stark självständig, karriärkvinnan och den svaga lilla högen av MÄNNISKA som man är ibland. Det får ingen se, då kan man inte stå för allt det andra längre. Det brottas jag med just nu.
Intressant. Om alla känner utanförskap, vem är då innanför? Retorik är ett dödligt vapen.