Idag gick jag över Västerbron igen. Måste älska den. Hamnade på Thelins konditori vid fridhemsplan där jag köpte fem biskvier. Sedan gick jag vidare till birkastan och de välbekanta människorna på en av de redaktioner jag jobbar med och har jobbat åt. Egentligen utan riktigt ärende. Men förmodligen ett välkommet inslag en torsdagseftermiddag. Ja, lite jobbsnack blev det förstås. Men mest annat.
Vi pratade om vilka sommarpratare som varit värda att lyssna på hittills. Jag sa "sommarprat, då är det liksom klart. Ge mig två år så ska jag sitta där. Det hade kunnat gå snabbare, men jag har ju varit borta från Sverige ett tag, så jag behöver nog ändå två år för att ta mig dit."
Det flamsiga uttalandet är typiskt mig, men det är oftast så mina mål uppstår. Är definitionen på framgång ett sommarprat? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Det handlar snarare om att man tror att den som sommarpratar har något intressant att säga, må det vara en berättelse om succé eller misslyckande. Det finns en förväntan kopplat till personen och dess öde. Alla kan förstås inte leverera sitt öde i ett radiovänligt format. Men det kan jag. Och det vet du.
Jag ska bara skapa lite mer öde först. Ge mig två år som sagt. Nu kör vi.