Det finns en officiell version av min helg på min andra blogg. Men så tänker jag på Kajen och på allt som inte får plats. Alla nya smarta människor och möten. Och mina fina vänner. Och mitt fina resesällskap. Och det blir varmt och mushy i hjärtat ändå, det går inte att undvika.
Jag är evigt tacksam för att jag får finnas i och ha en plats i allt det där. Hur grumpy jag än låter i nån uppdatering på Twitter, eller hur slarvig jag än är på att svara på dina meddelanden, eller hur kort attention span jag än har, så känns det fint.
Och det finns massor av människor jag inte hinner höra av mig till, trots att jag tänker på dem nästan varje dag. Och det finns såna som känner sig bortglömda. Och det finns de som glömmer bort mig.
Men det är okej. Jag tror det i alla fall. Vi gör så gott vi kan, okej?
Bra så.
1 kommentar
Åh jag kan den där känslan. Jag tänker på en massa fina människor varje dag,men jag är dålig på att kommunicera det…Sedan jag lämnade internetvärlden är jag ännu sämre. Jag hoppas nånstans att de fina människorna ändå på nåt sätt känner att jag tänker på dem…