Du kanske minns att jag sträckläste Daniel Åbergs Vi har redan sagt hejdå på flyget till San Francisco. Då skrev jag bland annat:
”Det är en mörk bladvändare som trots huvudpersonens ältande och interna diskussioner med sig själv lyckas driva berättelsen framåt. Och med framåt menar jag bakåt, i alla fall sett till vad jag upplever som berättelsens huvudtema – rädslan för att binda sig, känna riktiga känslor eller kanske jobbigast av allt, vara vuxen.”
och
”Vi har redan sagt hejdå får mig att må dåligt. Den får mig att inte tycka om mig själv och den får mig att tappa hoppet en smula. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. It’s me, not you.”
Nu kommer uppföljningen. En något muntrare diskussion. Jag gjorde en video-intervju med Daniel där jag ställer honom mot väggen (bokstavligt talat) och ställer frågor kring karaktären Filips vedermödor och eventuella likheter med dels författaren och dels mig själv. Det här är antagligen den viktigaste författarintervjun det här året, i alla fall om du driver en blogg som heter Kajen.
”Man behöver inte vara Einstein för att förstå att man är ensam”
4 kommentarer
Fler såna här videos! Du har säkert massor av smarta människor omkring dig som det här är intressant att diskutera med. Nya mansrollen växer fram genom att dela med dig av alla intressanta samtal?
Ps. Klart man kan ha betydelsefulla relationer utan att fastna i den stereotypa man + kvinna + barn-bilden.
Ps2. Kanske är man + kvinna + barn-bilden inte så hemsk ändå…?
Dessvärre är det alldeles för enkelt att överanalysera. Betydligt svårare att släppa kontrollen och låta saker ha sin gång. Men förhoppningsvis lyckas vi alla med det någon gång. Oavsett genusperspektiv.
@4everfine
Tack, ja, jag vill göra mer! Och du har nog rätt i både PS1 och PS2. 🙂
@Cumulunimbus
Sant.
Grymt intressant! Minns nu varför jag gillar Kajen så mycket. Jag är också en grubblare, och en rollgrubblare därtill.
Jag håller med 4everfine, mer såna videos!
Och hälsa Daniel att jag gillade hans bok! 🙂