"Integritet måste vara den här världens mest överskattade egenskap. […] Det tjänar i stort ingen annan än en själv så varför är detta så högt värderat? frågade jag mej också. Fast egentligen vet jag ju. Makten tjänar på integritet. Tjänar på att hålla igen. Föra sej och värdigt och låta noll sippra ut. Varför vill kungafamiljen helst inte berätta ett ord om sitt riktiga liv och leverne? Tja, om inte förr så vet vi det nu."
Jag har velat länka till det här inlägget av Linna Johansson ganska länge nu. Hon skriver om bloggandet, ifrågasättandet från omgivningen, och hur folk tar sig friheter att ställa nedsättande och retoriska frågor till den som skriver. Jag har varit i samma situation många gånger. Suttit och försvarat mig, försökt förklara, försökt nå fram, peka på tydliga och övertygande exempel. Lyckligtvis händer det allt mer sällan.
Men ofta tänker jag på de där torra, lite distansierade och kyliga mediemänniskorna som liksom hela tiden håller på sig. Som aldrig tappar garden, aldrig avslöjar något minsta lilla personligt och som blir upphöjda och respekterade, aktade och förmer. De kanske har en blogg, men mest för att publicera väl avvägda analytiska inlägg kliniskt tvättade från minsta känslomässiga smuts.
Jag kan tänka på dem och känna mig liten. Exponerad. Billig.
Samtidigt kan jag inget annat sätt. Det är för sent nu. Det var så här historien om mig skrevs, och det blev min väg till resning.
I slutet av inlägget skriver Linna något väldigt smart som jag aldrig tänkt på själv, men som jag gärna skriver under på.
"Jag tycker att det är konstigare att inte blogga än att göra det. […] Men att genom hela sitt liv hålla igen. Det är ju så fruktansvärt tråkigt. Aldrig göra sin blick på världen gällande. Gör så om ni vill. Men försök inte få mej att tro att det skulle vara det normala, riktigare och rimligare."