Mig äger ingen

Mobilen ringer och rösten i andra änden presenterar sig som pr-konsult, alternativt representant från något företag. Det gäller en ny tjänst eller produkt som ska lanseras och kanske är jag intresserad av att bevaka händelsen? Senast var det Bonnier-tidningarnas iPad-lansering igår. 

Jag ska inte gå in på hur ofta personen som ringer inte har någon aning om vilken typ av frågor jag brukar skriva om (tips: ofta, även det blev rätt den här gången. Ipad-lanseringen var trots allt intressant i mitt spår). Vad jag vill berätta om är min känsla av att inte veta vem jag är. 

Vänta, jag ska förklara.

Som frilansjournalist skriver jag givetvis för flera olika uppdragsgivare. Samtidigt tar jag ofta uppdrag som föreläsare eller debattör och du som läser den här bloggen vet förstås att även den kan ses som en "outlet" eller en del i mediekakan. 

Så när telefonen ringer uppstår förvirring. Vem tror den som ringer att hon eller han har ringt till? Är det bloggaren Fredrik Wass, Internetworlds Fredrik Wass, Veckans Affärers Fredrik Wass eller Nya Affärers Fredrik Wass? Alla epitet har använts om mig. Men mig äger ingen.

Det är inte första gången jag skriver om den här fenomenet. Du minns kanske inlägget Vem äger ditt varumärke som journalist från våren 2008. Det handlade om vem som tjänade mest på att förknippas med varandra, tidningen eller journalisten, eller både och? Läs gärna kommentarerna till det inlägget, där kommer många intressanta reflektioner.

En närliggande aspekt är den om branschjournalisternas nära förbindelser med de som ska bevakas. När du är allmänreporter och skriver om olika ämnen varje dag uppstår sällan några band till intervjuobjekten. Men när du hårdbevakar exakt samma frågor i flera år, besöker branschevent och deltar i diskussioner skapas väldigt många relationer till människor i den egna delen av världen. Det här är något jag diskuterar med mina kollegor väldigt ofta, och jag försöker aktivt variera mig och försöka hitta intevjupersoner och ämnen som ligger utanför den närmsta kretsen. Men ibland är det inte möjligt att undvika att den som blir intervjuad är någon jag är bekant med sedan tidigare, om än inte en nära vän, så i alla fall någon jag kanske haft diskussioner med "utan för jobbet" på till exempel Twitter eller Facebook.

Kritiker säger att det här är livsfarligt för den kritiska granskningen. Andra säger att det enda sättet att få koll på vad som händer och vilka frågor som är viktiga att bevaka är att vara en del av samma värld. Att ta del i samma diskussioner, hänga på samma platser och bidra med infall och synpunkter från eget håll blir en kvalitetssäkring för läsarna. 

Vad tycker du? Det här är som sagt något jag tänker på nästan varje dag och absolut inte enkelt att hantera. Dessutom ökar ju storleken på nätverket och antalet informella kontakter för varje dag. Den svenska ankdammen är begränsad i storlek, oavsett bransch.

I min mailsignatur presenterar jag mig som "Bloggare, frilansjournalist och föreläsare". I den ordningen. För det är så jag ser det.