Det här med att göra saker, att aktivera sig som det så fint heter. Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker ofta på det. Vad jag gör, vad jag inte gör, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. Men nästan lika ofta tänker jag på hur det jag gör ser ut i andras ögon.
Ibland kryper det i kroppen när jag känner att jag inte gjort något ”vettigt” på en hel dag, även om jag inte alltid vet vad det där vettiga skulle vara för något. Jag brukar säga att jag ser mig själv som lat, att jag söker bekvämlighet, inte produktivitet. Ändå har antalet aktiviteter på schemat och antalet människor jag möter under en genomsnittsvecka ökat markant de senaste åren, jämfört med tidigare.
När jag pluggade och senare jobbade mina första år minns jag vardagen som relativt händelselös. Det var kanske träning, kanske nåt rep med bandet och kanske kanske att jag träffade en kompis. Men sällan alla saker samtidigt. Och aldrig flera gånger i veckan. ”Höjdpunkterna” samlades ofta till helgerna.
För 7,5 år sedan flyttade jag till Stockholm. Jag hade i princip två vänner i huvudstaden och det sociala livet blev nollställt. Långsamt började arbetet med att bygga ett nytt nätverk, skapa nya relationer. Det som slår mig i efterhand är att det faktiskt tar tid och kräver en del engagemang, i alla fall om man som jag, gärna ville ha tryggheten i en hyfsat bred bekanskapskrets. Jag fick återigen smaka på att börja om från början när jag åkte till USA. Då förstod jag också hur viktigt mitt sociala liv är för mig.
Men alla är inte likadana. Alla tycker inte som jag. Och kanske ännu viktigare, alla har inte haft obegränsad tid att lägga på att bygga upp relationer och nätverk. Utan barn och utan någon jättelång parrelation de senaste åren har det funnits oändliga mängder tid att förkovra mig i det som ägt rum utanför hemmet, utanför den närmaste kretsen.
Någonstans måste ju det viktigaste vara att man är nöjd, om man så vill ha en eller hundra kompisar, göra en sak i veckan eller tjugo grejer varje dag.
Hur stort är ditt behov av socialt flöde? När går det överstyr?
Ibland känner jag dåligt samvete över vänner jag inte hinner höra av mig till som jag skulle vilja, eller saker jag inte hinner göra för att jag prioriterar annat. Blir man någonsin nöjd?
