Running for a change

Jag kom precis hem från gymmet. Jag har kort på ett sånt där obemannat gym där man drar kortet i en kortläsare vid dörren för att komma in. Det känns alltid lite spännande att gå dit, för man vet liksom inte vilken stämning det är i lokalen. Det skiftar varje gång.

Idag var det en ”håll käften och titta rakt fram, vi vet alla varför vi är här, och ingen av oss är nöjda med vare sig kroppen, träningen eller livet i största allmänhet”-stämning. Man tittar inte på varandra, och framförallt pratar man inte.

När jag kom var det bara en person i lokalen. En man i 35-årsåldern. Han tittade lite skrämt på mig. Kanske för att jag precis rakat bort skägget samt rakat huvudet och hade min gigantiska svarta täckjacka på mig. Lite skinnbulevarning så att säga.

Nå, han lugnade sig när jag bytte om och klev ut i mina silverglänsande pumashorts och träningströja i sånt där material som stöter bort värme och kärlek.

Idag hade jag bestämt mig för att ”köra intervaller” på löpbandet. I mitt post-julmatsstinna tillstånd innebär det att först gå 1 kilometer på löpbandet (man måste ju värma upp!), sedan öka takten med de där plus-och-minus-knapparna för att jogga i cirka 10-11 kilometer i timmen, i 2 kilometer. Sedan drog jag ner takten igen och gick en kilometer, var på jag sedan höjde den och sprang 2 kilometer. Ja du förstår resten själv. Så höll jag på.

Under tiden som jag genomförde mitt tuffa och intensiva intervallpass… kom det lite fler folk till lokalen. Det var tonårsmamman som bestämt sig för att tag tag i ”det här”. Det var ”tuffa killen från högstadiet”, fast 30 år senare, som stod och drog i lite hantlar borta vid de fria vikterna. Han var solbränd och hade bilförsäljarfrisyr. Min bedömning är att han var 166 centimeter lång.

Sen kom några till. De flesta parkerade sig på antingen cykel- eller crosstrainingmaskinerna (det är de enda som har tv inbyggt i styret). Jag hade optimistiskt ställt in mitt löpband på 10 kilometer, men avbröt efter 8 då jag dels tappade min iphone i golvet för att jag kom från långt ifrån panelen, samt att jag var allmänt uttråkad och fylld av den misär som alla människorna utstrålade.

Istället satte jag mig på roddmaskinen och rodde i 2 kilometer. Jag fick konstiga skavsår på insidan av armarna, ja gäddhänget om jag ska vara ärlig, på grund av att jag liksom slog i där i varenda roddtag. Fin fetmaindikation tänkte jag och rodde vidare. Det sved, men det ska det ju göra har jag hört. Det här med fin. Och pin. Och så vidare.

Efter rodden försökte jag mig också på att dra planlöst i några hantlar. Det var så sjukt tråkigt att jag nästan somnade, trots att jag hade pulsen och svetten uppe från rodden. Det fick bli lite pliktskyldig stretch och sedan hemgång. Innan jag gick ut ur lokalen såg jag mig omkring och såg bara tyst skuld i ögonen på mina söndagstränande grannar. Men svetten är min, och magen i evigheten. Amen.