Det var det dags för nästa person bland de som ställt frågor till mig i ett föregående inlägg. Mymlan undrar:
Har du någon som du kan kalla din allra bästa vän, som du kan berätta precis allt för?
Jag har varit väldigt dålig på bästa kompisar i hela livet. När jag var liten, riktigt liten, hängde jag med en kompis som hette Greger. Vi gick i samma klass och bodde i samma område. Men genom åren har jag ofta haft flera personer som jag sett som mina närmaste. Under en ganska lång tid har jag aktivt arbetat för att både bygga nya relationer och upprätthålla de jag redan har. Det skiljer mig från många (framförallt män) i min omgivning som verkar umgås med betydligt färre personer. En av nackdelarna med mitt sätt att tänka är att jag konstant har dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa alla jag vill. Och personer som jag verkligen tycker står mig nära kanske jag bara träffar någon gång i månaden eller ännu glesare.
Jag funderar mycket på hur jag ska hitta en balans i det där. För jag gillar känslan av att få många intryck och kunna diskutera olika saker med olika människor. Samtidigt kan jag känna att jag borde fokusera mer på de jag redan ”har” och mindre på att skapa nya kontakter.
Nu, som en del av en tvåsamhet, blir det också ett annat läge, där det naturligt finns en person som står mig nära, och som finns där hela tiden, varje dag. Det är en lite nygammal känsla för mig, men känns väldigt bra.
När det gäller att berätta ”allt”, verkligen allting, så är nog mitt svar att nej, det gör det inte. Men det finns flera som kommer väldigt nära allt. Och det är okej.
5 kommentarer
Jag har svårt att se att det skulle finnas en person som jag berättar allt för. Om jag däremot slår ihop de som omkring mig som ”kommer väldigt nära” så blir det allt. Nästan.
Mmm. Frågan är om det är bra eller dåligt att inte vilja eller kunna berätta allt.
Tack. Bra svar. Och bra kommentar av Christian. Om man lägger ihop alla så kan man berätta typ allt, men inte för samma person.
I mitt fall finns det rätt mycket som jag aldrig berättar för någon, men inte för att jag inte har någon att berätta för, mer att man faktiskt inte behöver berätta allt alltid. Allt har sin tid, och skulle behov uppstå så jo – då har jag någon jag kan berätta för.
Lite så känner jag också. Trots alla blogginlägg och uppdateringar överallt känns det som att det finns mängder av saker som jag inte berättar för någon.
Your website has to be the electnrioc Swiss army knife for this topic.