Läsarfrågor del 8: Andreas E

Andreas E har bara en fråga, men i ett ämne som är ett av mina mest signifikanta.

Hur lång är du, exakt? Fulla två?
Jag är exakt 2 meter, eller eventuellt 199 cm beroende på dagsform. Min längd är ett speciellt kapitel. När jag var liten hatade jag att vara lång. Jag höll jämna steg med omgivningen fram till 7-8 års ålder. Sedan minns jag det som att det drog iväg. Jag var 193 någon gång i mitten av högstadiet, och var antagligen sådär okontrollerad och stolpig som man kan bli när man växer snabbt och inte riktigt hänger med i kroppskontrollen. Jag minns att karateträningen nog hjälpte till att stabilisera förhållandet mellan liv och rörelse så att säga.

I hela mitt liv har jag fått höra att det måste vara bra att vara så lång, för det tycker ju många är snyggt. Själv har jag mest upplevt nackdelar. Visst, jag kan också tycka att man har en del fördelar om man är lite längre, men det gäller lika mycket någon som är 190 cm som mig som är 200 cm. De sista tio centimetrarna försvårar bara. Vi pratar om helvetesupplevelser i turistklass på 12 timmar långa flygningar. Vi pratar om att i princip inte kunna sitta ned i bussar (tåg går dock bra, de är större), och om att behöva klämma sig in bakom ratten i diverse olika fordon. Vi pratar också om det svåra i att hitta kläder, framförallt byxor, som överhuvudtaget passar (man får vara lång och smal, eller kort och tjock, men inte lång och bred).

Ofta blir jag nedstämd när jag försöker handla kläder, vilket är tråkigt. För egentligen tror jag att jag skulle vilja bry mig mer om mode och vad jag har på mig. Men det är svårt att göra med en kropp som behöver specialstorlekar. Det är inte direkt high fashion att gå till Nisses Herrmode och köpa ett par Melka-jeans i storlek C158. Även om just de byxorna är några av mina favoriter.

Med åren har jag förstås accepterat min längd på ett annat sätt än när jag var yngre. Jag tänker inte på det HELA tiden som när man var ett nojigt litet monster i tonåren. Men det är fortfarande väldigt fascinerande med en omgivning som hela tiden tar sig friheten att påpeka det faktum att jag är lång för mig. Det är ofta helt främmande människor som kommenterar mitt utseende, eller så är det bekanta som jag kanske bara träffat någon gång förut som liksom glömt att jag är lång. Någonstans handlar det väl om att bli objektifierad i sin roll, precis som att en kvinna kan få kommentarer för sitt utseende, oavsett om hon önskar att få höra dem eller inte.

Men som jag skrivit tidigare så är jag van vid att min kropp svarar och att den gör som jag vill. Jag inser dock att jag ibland utsätter den för stor belastning. Jag är inget benrangel direkt, och för en joggingtur med mig krävs ett litet kraftverk.

Relaterat: Min relation till träning