Har det med åldern att göra att jag oroar mig för saker som jag egentligen inte kan påverka? Jag kan komma på mig själv med att gå runt och tänka på hur det ska gå för Kissie. Och så kan jag tänka på stora globala problem och vad som händer i världen. Tänka allvarligt på extremt komplexa konflikter och hur de ska lösas. Vad händer när regimer störtas, västvärlden blir på dekis, pensionspengarna tar slut, solen blir varmare, vintrarna kallare, fåglar trillar ner från himlen och skräphögar samlas i havet. Det är litet och stort, krig och miljö, individer och hela länder. För att inte tala om musikbranschen och mediebranschen och internetbranschen och alla andra branscher som försvagas eller förbättras, blomstrar eller försvinner.
Jag inser att mina tankar ofta landar i såna där svåra och ständigt pågående debatter och problem. Ibland föreställer jag mig ett liv bortanför medierapporteringen och blogginläggen. Nån slags medial detox, en oerhört skrämmande tanke.
Hur gör du? Engagerar du dig i alla frågor? Följer du nyheterna hela tiden och tänker du på vad folk egentligen gör och hur de mår och hur de inte mår och varför?
It’s complicated.
6 kommentarer
Det är inte din ålder. Det är din empati.
Fint sagt. Är dock inte helt säker på att du har rätt. 🙂
Jag har svårt för människor som inte bryr sig. Till en viss grad är det väldigt befriande med öppna, lätta människor som bara gör och inte tänker. I långa loppet, och de jag gillar bäst, är dock de lite mer känsliga, fundersamma människorna som bryr sig om saker. Och framförallt om människor.
Därmed inte sagt att jag orkar följa, tänka eller prata om alla människor, problem och situationer hela tiden. Ibland måste man tänka mer på de sakerna som påverkar en själv eller det man försöker uppfylla med det man gör, än på omvärlden.
Men. Sluta oroa dig. Det löser sig. Sluta dock inte tänk på hur det kan bli bättre, eller vad du ska göra imorgon för att göra det bättre. Det får du gärna fortsätta med. It might be complicated. But it’s damn important.
🙂
Jag känner precis som du. Okomplicerade människor kan vara roliga ibland, men de fäster liksom inte.
Jag tänker på det jämt – och ändå inte. Ofta styrs det av current events, som ju i sin tur styrs av alla de krafter som styr vår uppmärksamhet – media t ex. Men grundilskan är densamma – ojämlikhet gör mig förbannad.
Ibland är jag blödigare än ever, då gråter jag över kattungar och ensamma barn och hemska nyheter och ondska. Då låter jag bli att läsa vissa tidningar, eller går inte in på vissa länkar som poppar upp.
Ibland tycker jag bara att vi fan får skärpa till oss lite.
Och ganska ofta har jag hopp och framtidstro. Jag får bevis hela tiden på godhet. Det gör mig oändligt glad.
Like på det. 🙂