Det är som att finns en evig hunger inom mig. Ett sug som aldrig försvinner. Ibland vilar det, ibland vilar jag, men det kommer alltid tillbaka. Det handlar såklart om att döva eller förstärka. Dämpa eller belöna.
I snart 34 år har hungern funnits där. Och jag misstänker att den kommer finnas där i 34 år till. Den är det sämsta i mig, men även min bästa vän. Den blockerar och skymmer, begränsar och förlamar. Men den ger också lugn och ro, njutning och extas.
Den är min största sorg och min ständiga följeslagare.
Den är jag.
Stay on the streets of this town
and they’ll be carving you up alright
They say you gotta stay hungry
hey baby I’m just about starving tonight
I’m dying for some action
I’m sick of sitting ’round here trying to write this book
2 kommentarer
Jag har också en hunger och ett ständigt sug. Något omättligt inom mig. Men ibland när jag stannar upp och sluta föda den, brukar jag få känslan av att det bara är den rastlöshet som kommer med att vara hungrig på livet.
Vem vet? Det kanske bara är ren livsluft som jag har dövat hittills.
Ahh. Bra slutsats! Har inte tänkt på det så förut. Men just ledan och tråkigheten är väl det som man försöker pressa undan hela tiden.