Det är så lite som spelar någon roll längre. Ändå spelar obetydligheter all roll. Den stora dramatiken har lämnat mitt liv. Den ligger någonstans i ökensanden eller längs en krokig väg på en svartvit kust.
Det finns en annan trygghet nu. En känsla av att det mesta går att överleva. Men man ska ju leva också. Tryggheten räcker till att undvika väggen, betala lånet, lämna in deklarationer och skicka fakturor. Den räcker till de eviga flödena också. Men kanske inte mer.
Jag har länge flytt från obetydligheten trots att det också varit den jag velat bli omfamnad av som mest. Nu kramar den mig och gör mig andlös. Tyst. Distansierad. Avslagen. Jag blir irrelevant på ett nytt sätt. Smakar en vardag där den enda friktion som uppstår är självgenererad. Uttråkad men ändå sevärd.
De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.
1 kommentar
[…] Bloggkrisar ganska rejält: ”De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.” […]