Evig roadtrip

Den här veckan har jag besök av min systers familj. Jag låter dem bo i min lägenhet och så lånar jag en gästlägenhet i min kompis Martins hus i några nätter. Det är förstås praktiskt på många sätt, men den tanke som slår mig när jag om kvällen somnar i gästlägenhetens bäddsoffa omgiven av ett konferensbord, ett minikök och min egen väska med kläder för några dagar, är lättheten i det hela. Samma lätthet som uppstår på ett hotellrum i San Francisco, en bostadscontainer i Afghanistan (nåja) eller på resa mellan två platser. Den perspektivförskjutning som sker när allt som är ens gamla vanliga rensas bort och ersätts av en resväska och dess innehåll. Inga möbler eller saker följer med, bara det nödvändiga för att klara sig några några dagar, några veckor, ett halvår. Men med volymens begränsning: en resväska.

Det här är förstås inga unika tankar; viljan att skala bort, att rensa undan det överflödiga för att göra tanken fri. Men mycket av mina funderingar och tankar till vardags kretsar kring oberoendet av ägodelar, uppgifter, ja tyvärr även människor ibland. Jag när en slags dröm om att frihet bara kan uppstå eller kännas i en frånvaro av annat eller andra, inte tack vare dem.

Därför är en resväska i en gästlägenhet en befriande tanke. Och därför har jag svårt att specificera framtiden, bli anspråkstagen, uppbokad, ofri. Det gör mig ovuxen, omyndig, utanför. Men det är kanske lika bra.