Sveket från Jude Law

Förhandssnacket kring filmen Contagion har delvis handlat om att bloggvärlden och sociala medier fått ta plats i handlingen. Referenser till Twitter, Youtube och bloggmakt förekommer ganska flitigt, om än mer som pliktskyldig namedropping än faktisk position i handlingen. Det är även intressant att notera hur en ”bloggare” gestaltas i Jude Laws tappning. För det blir ganska snabbt tydligt att hela bloggvärlden som fenomen och begrepp kommer att visas upp med en enda person som representant i filmen. Det leder till följande slutsatser:

Den typiska bloggaren enligt manusförfattarna bakom Contagion

• Är en ensam, socialt utstött och empatilös man.
• Är en person som gör traditionellt journalistjobb, men med lite mer konspirationsteoretisk grund.
• Tar sig ut på gatorna, söker upp makthavare och ställer dem mot väggen, helt på egen hand, med ökande besökarstatistik som viktigaste drivkraft.
• Bemöter alla former av kritik och motargument med ”Det är vad DU säger”, alternativt ”Det är vad myndigheterna vill att vi ska tro”.
• Ser sig som ensam sanningsägare utan vare sig nätverk eller kontakter med andra bloggare.
• Är allmänt jobbig och störig och mest i vägen för ”de goda”, det vill säga Smittskyddsinstitutet med flera.
• Är något på spåren och kan nosa upp fakta innan det når allmänheten, men är främst en whistle blower, snarare än en del av en kollektiv makt.
• Beskrivs av smittskyddsläkaren Elliot Gould i filmen genom att han uttalar de bevingade orden ”Blogging is not writing, it’s graffiti with punctuation” i en inledande scen (se nedan)

Den typiska bloggaren enligt mig

• Fungerar som megafon och aggregator till andra bloggare och människor som sitter närmare makten/källan/nyhetshändelsen eller varför inte en rolig bild från Lolcats.
• Ser sig som en del av ett kluster, ett gäng bloggare som skriver om samma område eller händelse.
• Rör sig sällan fysiskt ut på gatorna för att på riktigt prata med makthavare, lyfter heller sällan telefonen för att kolla en historia, men är extremt bra på att värdera och källgranska digitala källor.
• Är en del av en kollektiv kraft som ej utgår från en enda enskild bloggare utan bara kan existera i samklang med hundratals eller tusentals andra bloggare. Självklart finns det noder inom dessa nätverk där enskilda bloggar får större genomslag än andra, men att skrika högt från en enda blogg ger sällan uppmärksamhet. När en blogg blir tillräckligt stor kan man nästan börja betrakta den som ett traditionellt media, det vill säga som filter mot omvärlden inom en given nisch.

I Contagion har Hollywoods storkapital än en gång visat hur man ser på digital aktivism, eller kanske bara helt vanliga människors relation till internet. Manusförfattarna förstår att de på något sätt måste få med de digitala rörelserna i en film som handlar om ett globalt virusutbrott. För var, om inte på nätet, skulle informationen spridas i ett skarpt läge? Var skulle vi hämta information och kommunicera om det innebar livsfara att röra oss bland människorna ute i samhället? Självklart bygger det på att elektriciteten fortfarande fungerar, vilket verkade dock vara fallet i Contagions scenario.

Google kan förutspå epidemiska utbrott genom att analysera vilka symptom människor söker på världen över. Kolla till exempel Googles influensastatistik på Google.org. Kraften i människors egna sociala data var något som helt lämnades ute i filmen. Och som mitt filmsällkap Josefine sa: ”Om det går att beskriva något så abstrakt som ett virus på film, så borde det ju inte vara omöjligt att även beskriva människors relationer och informationsvägar på nätet”.

Att du läser ett försvarstal för bloggvärlden på Bisonblog (den här bloggen fyller sju år den här månaden) är förstås inte konstigt. Vad som är konstigare är att Contagion helt missförstått det viktigaste viruset av alla i sin story, nämligen den organiskt växande webben.

Uppdatering: Läs Josefines uppföljande inlägg Låt Jude vara för fler reflektioner kring Hollywoods blogghat (nåja).

Contagion trailer: