Tåget stannade tvärt, försökte starta igen men då ytterligare eldslågor flammade upp stannade vi igen. Människor blev rädda och ville inte sitta kvar på sina platser vilket gjorde att alla samlades i den främre halvan av vagnen. Eftersom ingen visste vad som hände var min första tanke ”jag kommer kanske att dö här inne idag”. Strax därefter tänkte jag ”jag måste berätta att jag är här”.
Så inleds inlägget Att hamna mitt i en nyhetshändelse och servera journalistiskt material på ett silverfat där Maria Hägglöf beskriver vad som hände under lördagen när hon befann sig på det tåg som blev stående mellan St Eriksplan och Fridhemsplan i Stockholms tunnelbana efter en brand.
Hon berättar om hur alla de större dagstidningarna hörde av sig till henne under dagen eftersom hon hade unika bilder inifrån tunneln, och vilket bemötande hon fick av olika journalister. Och hela tiden undrade hon varför ingen av redaktionerna kunde skicka en reporter till platsen för att hämta in eget material, utan hellre valde att kontakta henne via Twitter och telefon. Hon tycker att journalisterna måste göra mer för att förtjäna sin position.
”Jag skulle dock vilja påstå att om journalister idag inte var så otroligt lata, om de faktiskt arbetade för att göra något annat än vad jag redan gör på plats i det drabbade tunnelbanetåget så skulle inte alla vara journalister. Problemet är att journalister idag ofta inte gör mer än vad en medborgare som jag kan göra själv via Twitter.”
Läs Marias långa men läsvärda redogörelse för alla kontakter hon hade med olika medier under dagen. Jag känner igen mig i många av arbetssätten, framförallt det här med att kontakta människor på plats, via sociala medier. I mitt fall handlar det ofta om personer långt borta, på Manhattan, i Egypten eller i Aten, och då tycker jag metoderna är lättare att motivera. Vad tycker du? Låter journalisterna ögonvittnena göra jobbet i allt större utsträckning? Man kan ju också se det som ett otroligt lyft för journalistiken att alla numera kan bli korrespondenter, och att mångfalden i materialet blir större ju fler som skildrar en händelse. Resursbristen i en hårdbantad mediebransch gör antagligen att många nyheter inte skulle kunna skildras utan medverkan och bidrag (utöver rollen som intervjuoffer, tipsare, expert osv.) från privatpersoner. Samtidigt kan jag inte släppa tanken på att det är en positiv utveckling för skildringen av nyhetshändelser, men kanske inte för medieaffären.
Tillägg: Journalistik handlar förstås inte bara om inhämtning, utan även om att filtrera, aggregera, analysera, värdera osv. Och just de bitarna brukar vara svårt att göra när man som privatperson själv är inblandad i en händelse, snarare än står som betraktare vid sidan av.
Tillägg 2: Jerry Silfwer reagerar starkt mot Maria Hägglöfs inlägg och skriver bland annat på sin blogg:
”Därför blir det högst motsägelsefullt när experterna å ena sidan säger åt journalisterna att det finns ingen chans att de kan vara först överallt och att de därför måste bli bättre på att lyssna och släppa in användargenererat innehåll, för att i nästa stund när något händer klaga på att de inte finns på plats. Det är en grund analys både ur ekonomisk- och medieutvecklingssynpunkt.”
Här är en video som Maria Hägglöf filmade utanför tunnelbanetåget, fler bilder finns på hennes flickr-konto.
Videon är licencierad under Creative Commons (CC BY 2.0)
3 kommentarer
Jag tycker det är bra att man tar in information från ögonvittnen på plats, men ofta känns det som man inte tar det längre.
Jag förväntar mig mer bakgrund kring händelser, från er som är journalister. Det vore fel om journalister bara blir kuratorer, även om det är en del i arbetet. Men jag tror och hoppas på mer från journalister.
Jag tycker Marias blogginlägg är bra i debatten, som något att diskutera utifrån. Det utan att smutskasta någon av de inblandade, utan ha det som bas i diskussionen.
[…] skriva korta notiser, så då bör ju alla kunna vara reportrar. Måste säga att de mediahus som inte kan/vill producera eget material, de skall lägga ner. Det är många som idag ”snor” […]
Tack Fredrik för ett sakligt inlägg. Jag har ju skrivit på ett par ställen idag att jag har tagit tillbaka ordet ’otroligt’ men tycker fortfarande att journalister är lata ibland. Jag skrev aldrig ”alla journalister” men det är så många har tolkat det och därför gått lite bananas över den detaljen. Tyvärr gjorde också den detaljen att diskussionen fick en bra mycket lägre nivå än vad jag tänkte mig. Rätt synd kan jag tycka… Så med facit i hand skulle jag väl inte skrivit ordet lata heller.