Fler backspegelreflektioner.
Jag är inte rolig längre. Har du någonsin varit det? tänker du. Ja det har jag.
Det fanns en tid när jag inte hade det melodramatiska anslaget. Det fanns perioder när jag inte lät precis som jag låter nu, det vill säga ödesmättad och ambitiöst svårartad.
Frågan är hur jag kommer tillbaka till det. Handlar det om att skriva ofta och kort? Skriva om nya ämnen? Tänka i nya banor?
Eller måste jag helt enkelt åka bort? För när jag tittar tillbaka är det de inlägg jag skriver på resande fot eller i ett annat land som känns lättast att bära.
Som Gymdrama på Montgomery Street:
”Efter att ha jobbat hemifrån hela dagen begav mig som vanligt till gymmet för tisdagspasset med min PT Jordan. Passet är 50 minuter långt. Efter 48 minuter gjorde jag en övning som innehåller ett visst mått av luftfärd. Om du någonsin träffat mig vet du att det är ganska mycket massa som ska förflyttas för att få mig upp i luften. Vi pratar inte om en liten ryska som gör fristående programmet i gymnastik-VM. Nej, en bättre liknelse är Rolf Lassgård, fast utan hår och dirty talk-flås. I alla fall… trött som jag var i slutet av passet så ville jag ju inte flyga en centimeter mer än nödvändigt. Kort sagt så var inte mariginalerna på min sida och jag lyckas fastna på något konstigt sätt. Jag gör som jag alltid brukar göra när jag känner att något går fel: Slappnar av och faller ihop i en hög på golvet för att inte förvärra eventuell skada. Det har funkat några gånger på volleyboll-träningarna när jag känt att jag landat snett efter ett blockeringshopp till exempel. Detta agerande leder dock till att omgivningen tänker ”Shit i helvete, han dör ju här på golvet mitt framför oss! Medic! Medic! Kan nån ringa likbilen”. För att lindra dessa tankar hoppade jag snabbt upp och förvissade mig om att det mesta var intakt (blev inte av med Rolf Lassgård-liknelsen dock).
Vad jag inte såg, kände eller märkte var den utbrytarkoloni som bildats på mitt ena ben. Det såg inte Jordan heller. Däremot blev vi avbrutna i vår viktiga verksamhet av en tränarkollega som undrade lite försynt om jag inte skulle ta lite is på ”det där”. Jag tittar ner och ser något som liknar ett slutet benbrott. Inget öppet sår, men en antydan till att en egen liten civilisation med lagar och regler bildats innanför huden. Fram med ispåsen således. Tio minuter senare gick svullnaden ner och Jordan såg lite lättad ut över att inte ha dödat en av sina kunder (som han först trodde). ”I’m fine, I’m fine” fick jag säga upprepade gånger för att lugna den stackars skärrade 24-åringen. Sedan gick jag hem och allt var som vanligt igen.
Nya friska tag på torsdag. Jag tror inte att jag kommer att flyga så mycket då.”