Hur skiljer man på privat- och arbetsliv i sociala medier?

Personligt, men inte privat. Personligt och privat. Personligt eller privat. Att både vara aktiv som privatperson på nätet och samtidigt representera ett företag eller en organisation är inte alltid helt enkelt. Bisonblogs helgläsning fortsätter. Den här gången blir det en artikel som jag skrev för Internetworld i slutet av oktober, med rubriken:

Ta kontroll över din roll på nätet

När bloggfenomenet var ungt utropade många bloggare att de minsann skrev personligt, men absolut inte privat. Åren gick. Facebook blev det fyrljus av identitetsskapande på nätet som hämtade kraft från alla de tidigare nätverken och kanalerna för socialt umgänge på webben.

Över fyra miljoner svenskar har ett konto på Facebook och på exakt samma sätt som att människosamlingar i den fysiska verkligheten drar till sig företag och affärer blir också den sociala webben en arena för kommersiella budskap eller relationer.

Med etableringen av företag, organisationer och myndigheter i de sociala rummen på nätet dyker en rad frågor upp när det gäller det personliga och det privata.

Det är vi som jobbar med kommunikation och affärer på nätet i olika former som hela tiden måste göra avvägningar. Det duger nämligen sällan att vara ”det stora varu­märket” när du vill prata direkt med dina kunder i en diskussionstråd på ­Facebook eller i ett svar på Twitter.

Då blir dialogen lätt färglös. I stället uppskattar många kunder att mötas av en riktig människa, ett personligt tilltal och en tydlig avsändare på nätet.

Men den professionella kommunikationen utförs av vanliga individer, som också har egna Face­booksidor eller Twitterkonton och som ­ibland måste representera både sin arbetsgivare och sig själva samtidigt i kontakterna med omvärlden. Det ställer krav på både tillgänglighet och lyhördhet, men framför allt gör det att gränserna mellan jobb och fritid suddas ut.

– När någon nämner Björn Borg en söndagskväll kan jag inte ignorera det, jag måste hantera det. Jag förstår att många blir stressade av att hela tiden vara tillgängliga, men jag blir stressad av att vara bortkopplad.

Så säger Micke Kazarnowicz. Han är ansvarig för sociala medier på Björn Borg och en aktiv debattör och bloggare. För honom är det självklart att representera sin arbetsgivare i de sociala medierna, men kanske framför allt att representera sig själv.

Han pekar på att det är viktigt att aktivt ta kontroll över sin egen nätnärvaro och att skilja på sig själv och sin uppdragsgivare när det gäller till exempel användarnamn och de konton man registrerar på olika tjänster. Det ska gå att byta arbetsgivare utan att allt står och faller med den person som har ansvarat för den ­sociala medier-närvaron.

– Någon gång ska någon annan ta över och det måste gå att knyta loss det från en själv. Det är väldigt få som på riktigt har tydliga strategier för sociala medier. Ofta byter man arbetsgivare till någon i samma bransch. Om jag byter till en kon­kurrent men har kvar mina inloggningsuppgifter, vad händer då? Jag skulle aldrig skapa en identitet namngiven efter en specifik arbetsgivare.

Micke Kazarnowicz tror att både arbetsgivare och personal tjänar på att personalen har sina egna personliga identiteter på nätet.

– Då är det lättare att kapa banden och ta in någon ny. Levi’s har kontot ”Levi’s guy” på Twitter, men personen bakom kontot är namngiven. Han är utbytbar och någon annan kan ta över. Den typen av strategi tycker jag är bra. Sociala medier handlar om mänsklig interaktion. Alla varumärken blir bättre av det, säger han.

Det är en sak att möta kunder i sociala medier, men kanske blir det annorlunda när relationen är mellan lärare och elev eller vuxen och barn?

När ”kunden” är en elev ställs frågor om privatliv och integritet på sin spets. Johanna Karlsson har jobbat som klasslärare i sju år. Hennes elever är ganska unga, vilket har gjort att hon inte arbetar med sociala medier direkt i undervisningen.

– Däremot använder jag sociala medier utanför klassrummet. Dels för omvärldsbevakning, dels som en plattform för pedagogiska diskussioner. Det är på något sätt enklare att ha djupa, pedagogiska diskussioner med någon som man inte akut behöver lösa vikariefrågor med. Dessutom tycker jag att det är intressant att följa samspelet mellan mina elever på till exempel Facebook. De blir som helt andra personer framför datorn, särskilt dem som jag uppfattar som tillbakadragna och blyga.

Hur privat är du på nätet?
– Jag är ganska konservativ när det gäller den bild jag visar upp av mig själv för mina elever. Jag är relativt öppen med mycket om mitt privatliv, men om jag kommer hem från en fest klockan tre på natten och tycker att det är en bra idé att på fyllan uppdatera min Facebookstatus, vill jag inte att mina elever ska se det. Jag skulle inte vilja möta dem på tunnelbanan då heller.

– När jag skriver på nätet skriver jag oftast för en vuxen publik, men i relationen med mina elever är jag väldigt fokuserad på barn. Jag tror att mina elever skulle ha svårt att förstå skillnaden och därför är jag inte direkt hemlig med min närvaro i sociala medier, men det är verkligen inte som att jag delar ut mitt visitkort till mina elever.

Johanna Karlsson beskriver hur hon hanterar alla kontakter med elever lika och att hon inte kontaktar dem om det inte är något särskilt, som en läxa eller liknande. Hon är också noga med att kommunikationen ska kunna ”hålla” för andra ögon än hennes egna.

– Om de skickar ett meddelande eller skriver någonting svarar jag. Mycket sällan censurerar jag mig själv när jag vet att kollegor kommer att läsa det jag ska skriva, men det händer. Jag skulle aldrig skriva någonting om mina kollegor eller min arbetsplats i sociala medier som jag inte kunde säga framför dem, även om chansen fanns att de inte skulle se det.

Hur skiljer man på privat- och arbetsliv när man agerar i sociala medier?
– Jag tycker gränsdragningen mellan privat- och yrkesliv är väldigt svår. Jag vill kunna twittra utan att censurera mig själv. När jag blir arg och bloggar i affekt svär jag ganska mycket. Ibland skriver jag om sex. Jag vill absolut inte att mina elever ska läsa det. Det tillhör mitt privata liv.

– Trots det tycker jag att om man är orolig för att någonting man twittrar eller skriver privat ska ­läsas av fel person, bör man fundera på om det egentligen är så viktigt att man publicerar det och varför. Man bör också vara medveten om att risken är ganska liten att det man lägger upp eller skriver på nätet tolkas precis så som man önskar att det ska tolkas. Viss måttfullhet alltså, säger ­Johanna Karlsson.

Fem tips för din personliga strategi i sociala medier

• Skriv aldrig något, ­varken som privatperson eller i rollen som representant för ett företag, som du inte skulle kunna säga öga mot öga till den det handlar om.
• Skilj på dig själv och din arbetsgivare eller uppdragsgivare när du väljer till exempel Twitternamn eller registrerar konton på olika sociala nätverk. Om du byter jobb kan det bli klurigt att behöva byta alla konton.
• Utnyttja dock möjligheten att låta dig själv eller andra i personalen synas i företagets eller ­organisationens kanaler. Att det finns riktiga personer bakom en företagssida på Facebook eller en Youtubekanal ökar trovärdigheten.
• Se på företagets sociala medier-konton som ”platshållare” där de personer som just nu är mest lämpade att driva närvaron är aktiva, men också möjliga att byta ut vid personalförändringar.
• Använd till exempel grupper på Facebook och Linked­in för att komma i kontakt med personer du inte har som vänner på ditt privata konto. Det gör det lättare att hålla isär dina roller.