Trackback 2011

Dags för bloggens årskrönika. Se filmen först. Läs inlägget sen. Inga konstigheter.

2011 har varit ett ganska blandat år. Inte ett år som går till historien kanske, men heller inte händelselöst. Jag fick känna kärlek, och jag fick förlora den. Jag fick som vanligt hoppa på ett uppdrag jag inte behärskade, och lära mig bemästra det. Med andra ord ganska som vanligt.

Läs och klicka gärna. Ännu hellre, lämna en kommentar om det är något du funderar på.

OBS, det här är alltså en krönika över bloggens innehåll, inte alla händelser i livet.

Januari

Jag måste varit rejält understimulerad, för jag gick ut hårt i januari med många inlägg på kort tid. Jag trodde att med kärlek, utan krig, skulle vara annorlunda. Det var det inte.

Lina Thomsgård sa intressanta saker om nollåttor i DN (”har ett oförtjänt rykte som oengagerade, smala, snorkiga hipsters”), även om hon ville nyansera det lite i kommentarsfältet hos mig när jag länktipsade.

Ett gymbesök beskrevs på ett ganska humoristiskt och utförligt sätt för att vara den här bloggen. ”han lugnade sig när jag bytte om och klev ut i mina silverglänsande pumashorts och träningströja i sånt där material som stöter bort värme och kärlek.”

Som många andra med inläggsångest bad jag om frågor från läsarna, och fick som tur var in ett gäng. Frågor som ”kan du tänka dig att åka tillbaka till Afghanistan”, ”vilken händelse har definierat dig mest som person” och hur jag ser på barn, fick alla sitt svar.

På en och samma dag föreläste jag för Försvarsmakten, backade in i en pelare och köpte massa rostfritt stål.

Jag oroade mig för hur det skulle gå för Kissie, samt västvärldens undergång. Fick fina kommentarer också.

Februari

Fascinerat beskrev jag min relation till fakturering, gjorde en fin punktlista och allt. (att fakturera är som att slå in en present till sig själv)

Ett klipp på mig och Rasmus när vi övar stridsförflyttning i den afghanska öknen publicerades ihop med en lite skarpare variant på samma sak.

Den eviga hungern, suget som aldrig försvinner. Bokstavligt talat. Även i år fanns den med mig.

Jag gick till tandläkaren (som var jätteung!) och fick min första släng av rejäl åldersnoja, vilket är en av få issues jag faktiskt inte brukar lida av. ”Jag kunde för första gången identifiera mig som ”den äldre”, den som vid 93 års ålder stapplar runt på ett vårdhem någonstans och får hjälp av flera generationer yngre personal. Det är jag nu.”

Under hela 2011 har jag försökt förstå vad det är som skaver med Fredrik och Filip. Deras podcast har varit en återkommande favorit, men ändå har jag haft dubbla känslor. ”Jag måste lösa den gordiska knuten Filip och Fredrik. När det är gjort ska jag åka på föreläsningsturné och berätta om mina slutsatser.”

Mars

Katy Perry släppte en video med ”förlossningsscener, cancersjuka barn, bögar som hånglar och mjukfina tjejer som hoppar i en pool”.

Konstaterar att jag inte har någon tv-kropp, det vill säga en Jocke Berg-kropp. Mer opera för mig.

Tage Ögren fyllde 1 år!

Får nån slags senvinterångest och kopplar ur, drar ner, håller mig inne. Som vanligt.

Jag får till en av mina bästa burgare någonsin, och lyckas fånga den på bild också.

Berättar om min relation till att säga hejdå. Alltifrån att gå från festen till större avsked. ”Är jag på en fest så försöker jag att i alla fall säga hejdå till värden/värdarna innan jag går, men helst skulle jag vilja försvinna ljudlöst. Bara gå till hallen, ta på mig ytterkläderna och gå.” (Finns även smarta kommentarer till inlägget).

Förnedrande (för mig) sparring mot Åsa Sandell visas upp för omvärlden i videoform.

April

Boxningen fortsätter och jag återvänder till fyspasset, denna institution i Narva BK:s träningsutbud. ”Det gick bra, om man med bra menar att jag fortfarande kunde tala sammanhängande och ta mig hem efter passet. Det gick bra, om man med bra menar en ork som började tryta en tredjedel in i passet, och bra om man flera gånger under passet undrade var mikropauserna mellan övningarna tagit vägen? Efter fem ronder kroppsparring tänkte jag att det värsta var över. Det visade sig vara uppvärmningen.”

Äntligen skriver jag inlägget som aldrig blir skrivet del 1 och del 2 om mina känslor och tankar efter Afghanistan-tiden. Inte helt okomplicerat. ”Luften som stannade när vi satt i briefingrummet och fick en lägesrapport. Tre döda, en tolk och två svenska soldater. Den kompakta tystnaden på flaggplan mitt i den afghanska vinternatten när de döda kollegorna anlände. Alla som kunde stod uppställda i mörkret. Det var 10 minusgrader och snö, långt ifrån den Afghanska sommar du sett på bilderna. ”

Maj

Stockholmsblicken beskrivs. ”Genom Stockholmsblicken ser vi vår omvärld, tar in de ytliga markörerna men utan att veta bakgrunden.”

Börjar kolla på Glee, och gillar det. Ganska mycket faktiskt. Trots nån slags frikyrko-musikeskole-aura.

Tegan mötte Robyn. Som i sagorna.

Hittar fin video med longboard-tjejer i en skog.

Juni

Våren och sommaren var ganska torftiga på bloggfronten. Mycket youtubeklipp och korta inlägg.

Healthy Girl beskriver ätstörningar, jag skriver inlägget igenkänning.

Bloggkrisar ganska rejält: ”De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.”

Bokdrömmarna lever än. Som vanligt.

Juli

Jag läser om Nina Åkestams relation till skrivande och känner inte igen mig alls. Själv konstaterar jag: ”Trots tusentals blogginlägg, ännu fler kommentarer och konversationer i skriftlig form, samt miljontals tecken i artikel- eller krönikeform är skrivandet inte alltid självklart för mig. Det är inte som att vrida på en kran. Ibland ska det värkas fram.”

När jag tillfälligt flyttar ut ur lägenheten inser jag hur lite prylar man egentligen behöver och den lätthet som fyller mig genom den insikten.

Jag och Jocke hänger på Lådna. Mycket fint.

Jag funderar på att sälja mitt trumset på grund av att jag behöver pengar eftersom den jag lånat ut en stor summa pengar till inte betalat tillbaka. Jag sålde aldrig trummorna. Har fortfarande inte fått tillbaka lånet, och nu har han gått under jorden.

Augusti

Jag fotade under prideparaden som vanligt. Här är bildspelet. Och filmen.

Testade kroppen på LifeGene. Ingen större dramatik än så länge.

En annan grej som var som vanligt var Sweden Social Web Camp i Blekinge skärgård. Bilderna här.

Grotesco gjorde ett fantastiskt roligt klipp med Män som jobbar med meta.

September

Västerbron fortsätter pocka på uppmärksamhet. Jag såg en död människa flyta i vattnet på väg till jobbet.

Jag och Miriam åker till Uppsala och jag hittar visdomsord av Dag Hammarsköld i domkyrkan.

Deltar i pennfajten med tema WTC. ”Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.”

Börjar nya jobbet på Sveriges Radio. Det som jag slutar om två veckor. Det blev som jag tänkte mig. Fast bättre.

Reflekterar över att vara singel igen. ”Och ja, jag sörjer det som aldrig blev. Avsaknaden av energi att ens försöka och maktlösheten i att inte kunna påverka utgången. Jag gjorde mitt bästa, det tar jag med mig.”

Gillar att jag har grannar. Fina grannar.

Oktober

Har fortfarande inte fått tillbaka de pengar jag lånat ut och skriver ett öppet brev om det hela. Dock utan resultat. ”Det värsta är nog att du inte berättar, inte säger hur det är, inte låter oss som tycker om dig komma in och få veta vad som händer.”

Med lånad utrustning från podcastlegendarerna från Whats Next, Kristin och Tomas, testar jag att spela in när jag och Johan pratar gitarrgurus. Det gav mersmak.

För första gången någonsin får jag ett bloggpris. Dessutom av Martin Källström, vd på Twingly. Numera stolt innehavare till ”The Winner of Martin Reading Blogs in Bed on a Sunday Morning Award” Motivering.

Fortfarande lite uppgiven och besviken.

November

Hela månaden fylldes av korta och ganska intetsägande inlägg. Jobbade hårt på radion och hade inte så mycket bloggenergi kvar. Men det nya podcastprojektet Maktministeriet startades i alla fall. Och det var och är roligt att pyssla med.

Sorgen över det som inte blev av börjar klinga av, men ibland sköljer den över mig.

December

Mattias Boström beskriver hur han delar in tillvaron i korta halvårsprojekt och igenkänningen är stor.

Blir lite sänkt igen. ”Blir lättstukad, lättkränkt, lättirriterad, lättskadad. Svårsaknad.”

Elin Alvemark är äntligen tillbaka i bloggform och skriver bland annat om nystofilismen. ”Nystofilerna själva anser sig vara harmlösa, (anser sig vara könlösa?). Både socialt och kulturellt. Antagandet om harmlösheten är ett allvarligt misstag eftersom de flesta av dem sitter på bästa sändningstid i Sveriges Radio. Alternativt någon annan av Sveriges masskommunikatörer medialt.”