Jag känner igen mig i vad Isobel skriver om signalerna och rösterna hon ser och hör i sin omgivning. Och jag blir livrädd, samtidigt som jag inte vill eller kan vara en del av det.
”Jag tror nu på strukturer mer än på fria val och vill inte att Snuttis ska hata sig själv alltför mycket, men jag måste ändå bara säga att livet måste faktiskt inte alls vara sådär. Det finns denna vidriga bild av hur förhållanden ska vara, av hur vuxenhet ska vara, av hur man måste ansa bort huvuddelen av sin personlighet för att passa in, allra tydligast kanske i föräldraskapet, men jag tror verkligen inte att man måste det. Det här är könsroller och modern konsumism och medelklassvånda (även om liknande könsmönster tycks finnas i alla klasser) och jag blir helt matt bara av tanken på att ens försöka.”
Nej, man måste verkligen inte vara som alla andra. Ändå är alla andra som alla andra. Och de blir fler och fler. Och jag blir livrädd. Och jag undrar om bara jag ser något annat. Om bara jag går runt och aktivt icke-längtar till bojorna, förväntningarna, konsumismen, pysslandet, trixandet, parmiddagarna, sandlådeumgänget och gå-och-lägga-sig-22.30-för-då-är-man-ju-så-trött. Allt för att känna mening, betydelse, uppskattning antar jag. Det är förvisso väldigt stora och viktiga känslor, och jakten efter dem ska inte föraktas.
Jag kan inte ge dig ett annat sätt up front. Berätta hur det andra vägen ska se ut. Och kanske är det precis det som är grejen. Att traditioner hjälper oss att slippa famla i mörkret på vägen. Istället får vi ett upplyst ljusspår, så länge vi håller oss inom ramarna.
Jag vill inte ha ramar och ljusspår. Jag vill ha pannlampa och ordentliga skor. Men man får inte det man vill ha. Man får det man tror att man kan få.
Det blir ensamt där ute. I mörkret.