Att gå och handla mat är som att gå in en vapenbutik. Längs hyllorna står patroner och sprängmedel uppradade tillsammans med dödliga verktyg. Maten är ett hot, ett gift. Rätt använd ger den skydd, näring och energi. Felanvänd skapar den tragedi.
Det går inte att rymma från maten, att vila från den, ignorera den. Den måste finnas där. Likt en narkoman är jag beroende av den, men olikt missbrukaren fungerar inte avhållsamhet. Det finns inga AA-medaljer för en veckas, en månads eller ett års ”nykterhet” från maten. Istället är det som att ge några öl till en alkoholist med uppmaningen att dricka ”lagom mycket”. Det går inte att komma runt det, tro mig, jag har försökt.
Mat är det jag kan sämst, trots att det är det jag övat mest på i hela mitt liv. Jag borde vara en expert vid det här laget. En mästerkock, en elittränad matmästare. Istället innebär varje dag ett nytt besök i vapenskåpet, och den ständiga frågan blir hur skarp ammunitionen är. Jag är livrädd för maten.
En annan sort, men ändå lika. Det försvinner inte.
4 kommentarer
Word word.
Mycket välskrivet, blir väldigt rörd när jag läser ditt inlägg. En annan sort, men ändå lika. Visst är det så. Det finns, i det jobbiga, ändå något glädjande i att den förståelsen finns alla oss emellan.
Ja, det är fint. Men det är så jobbigt att man måste börja om hela tiden. Att det aldrig går över.
Mycket bra beskrivet. Skriver under på alltihop.