Diskussionen om hur PR-branschen blir den som allt mer håller i trådarna i mediebranschens marionetteater är ständigt pågående. Och nu startar ännu en rond. Företagens enorma marknads- och PR-budgetar ska ställas mot anorektiska webbredaktioner med frekvens- och klickmål snarare än kvalitetsindex.
Idag skriver Dagens Medias nyhetschef Martin Schori en belysande text på Aftonbladet Kultur om bland annat myten kring webbens brist på lönsamhet, mediernas ovilja att följa läsarnas medievanor och hur de stora PR-byråerna nu även kommit att representera diktaturer och förtryck i svallvågorna från den arabiska våren. Och från Syrien kommer rapporter om hur aktivister torteras för att uppge inloggningsuppgifterna till sina Facebookkonton samtidigt som västföretag säljer övervakningsutrustning till diktaturregimen.
Martin Schori skriver:
Att det inte går att tjäna pengar på webben har blivit en sanning, trots att den gång på gång motbevisats. I år kommer, till exempel Aftonbladetsannonsintäkter på webben passera papperstidningens dito, samtidigt somDagens Industri drog in 44 miljoner kronor i ren vinst på webben i fjol. De slimmade redaktionerna kombinerat med en webb som skriker efter snabba nyheter har gjort det allt mer tacksamt att fylla tidningar och sajter med innehåll som förpackats av de allt starkare pr-byråerna och pressavdelningarna. Arbetsplatser som nu allt oftare befolkas av duktiga journalister som tröttnat på tidningarnas sparpaket och löneutveckling.
Tillåt mig tänka högt. Ja, det är svårt att bli rik på att vara journalist eller på att driva mediebolag. Lönsam är en sak, men ett liv i överflöd något annat. Många av de starkaste medieföretagen har ägare som byggt sin framgång i en annan tid, på en annan typ av marknad. Att journalister väljer en tryggare och mer välbetald anställning på en PR-byrå är kanske inte alltid så svårt att förstå. Risken blir att de enda två typer som trots allt fortsätter tro på livet som journalist blir de som 1. inte har de sociala egenskaper som krävs för ett jobb som konsult eller inhousekommunikatör eller 2. är så självförbrännande och engagerade att de inte kan se någon annan tillvaro än det kall som de upplever att journalistyrket innebär. Den senare typen accepterar förstås dåliga löner, osäkra anställningsformer och en ofta pressad arbetssituation med höga leveranskrav. För allt annat blir otänkbart.
Kanske finns det en tredje typ. Hybridjournalisten. Den som ena dagen arrangerar events, föreläsningar och seminarium, ibland tillsammans med annonsörer och sponsorer, för att andra dagen skriva lagom granskande artiklar om samma bransch som annonsörerna tillhör… eller som deltar i branschevents och sociala sammanhang tillsammans med människor som de samtidigt bevakar i journalistrollen. Som ser nätverket av människor som en tillgång i det journalistiska uppdraget. Men vänta nu, det låter ju som jag… Men nu tänker jag bara högt förstås.
Foto: arkland_swe
2 kommentarer
Intressant, ”lagom granskande artiklar”…
Ja, hur tycker annars att man ska beskriva den branschjournalistik som förekommer i ganska många fall? Det är ju inte fråga om att kunna lägga månader av research på en enda story liksom. Därav min ”lagom”-formulering.