Mångbottnad historia bakom #Kony2012

Idag har mina flöden fyllts av länkar till den här filmen som handlar om situationen i Uganda och den grymme rebell-ledaren Joseph Kony samt kampanjen emot honom. Emanuel Karlsten skriver:

En organisation har skapats och sedan två veckor har de börjat sprida en film och en kampanj som heter Kony2012. Idén är fenomenal. Om hela världen får reda på vad Kony gör borde de vilja stoppa honom? Kony borde bli känd. Lika känd som George Clooney eller Madonna.

Organisationen som gjort filmen heter Invisible children och parallellt med att den 30 minuter långa kampanjfilmen sprider sig över nätet väcks kritiska röster, framförallt riktade mot organisationen (få motsäger att situationen i Uganda inte är värd att belysa, det är snarare motiven hos Invisible children som väcker frågor). Pelle Sten tipsar om ett inlägg på Justice in Conflict.

As we speak, one of the most pervasive and successful human rights based viral campaigns in recent memory is underway. Invisible Children’s ‘Kony 2012‘ campaign has taken Twitter, Youtube, Facebook and every other mainstream social media refuge by storm. In many ways, it is quite impressive. But there’s one glaring problem: the campaign reflects neither the realities of northern Ugandan nor the attitudes of its people.

På tumblrbloggen Visible children skriver man:

Is awareness good? Yes. But these problems are highly complex, not one-dimensional and, frankly, aren’t of the nature that can be solved by postering, film-making and changing your Facebook profile picture, as hard as that is to swallow. Giving your money and public support to Invisible Children so they can spend it on supporting ill-advised violent intervention and movie #12 isn’t helping. Do I have a better answer? No, I don’t, but that doesn’t mean that you should support KONY 2012 just because it’s something. Something isn’t always better than nothing. Sometimes it’s worse.

Den ursprungliga filmen som fått viral spridning tillsammans med de kritiska inläggen visar väldigt tydligt hur svårt det ibland är att bedöma fakta och uppgifter som sprids snabbt i de sociala nätverken. Delakulturen fungerar på många olika sätt och det är sällan sanningshalt eller fakta som gör att något sprids. Istället är det ”dela-värdet”/underhållningsvärdet och en övertygande argumentation som kan gå långt, om det så gäller kattklipp, roliga länkar eller som i det här fallet en 30 minuter lång film. Jag vet fortfarande inte vad som är sant och inte sant, men jag blir samtidigt glad att även kritik kan bli viral, och the wisdom of crowds går åt båda hållen. Både i exploatering av orättvisor och förtryck likväl som i ett slags meta-lager som granskar agendan hos avsändaren.