Varför är du feminist?

När Maria Sveland skriver så här i sin välspridda debattartikel funderar jag på om resonemanget kring antifeministernas drivkraft även fungerar tvärtom.

”En av de män som sökte upp mig under den här mycket märkliga kvällen på Charles Dickens var just en sån papparättshaverist. När jag frågade honom varför han hatade feminister svarade han att det var på grund av alla vårdnadstvister där männen inte hade några som helst rättigheter gentemot kvinnorna.”

Sveland driver tesen att många jämställdister och antifeminister drivs av ett hat sprunget från personliga erfarenheter av att bli kränkta eller missunnade av kvinnor i olika sammanhang. Hon gör även kopplingen till främlingsfientliga rörelser där medlemmar hämtar sin drivkraft från personliga erfarenheter av karaktären ”invandrarna tar våra jobb”.

Det som slår mig är om detsamma även gäller motsatsen. Vilka erfarenheter krävs för att bli feminist? För en kvinna kanske det är uppenbart att hämta argument från negativa erfarenheter av maktstrukturer, glastak, könsmaktsordningen och annat. Bara att acceptera en könsmaktsordning verkar ju så radikalt att även vanliga ”sköna” mediemän har svårt att ta ordet i sin mun.

Men var hämtar jag som man min feministiska drivkraft? Kanske från min egna familj, kanske från personer som varit tillräckligt pedagogiska under mitt liv för att få mig att förstå. Kanske från konkreta undersökningar och forskning som alla kommer fram till samma slutsatser. Kanske från att hela tiden röra mig i en miljö där 50/50 anses kvinnodominerande, eller där horder av mansdominerade startup-företag finns i strukturer som finansieras av ännu fler mansdominerade investerare. Kanske från den totala oviljan hos gubbmysiga 20-nånting hipsters att se sin egen relation till och strukturella samhörighet med en kvinnohatande rasist. Kanske när jag ser hur inflytelserika män ”köper sig” ett genusperspektiv genom några väl valda uttalanden, men bakom kulisserna fortsätter med samma trötta retorik som tidigare – ”kan de inte sluta gnälla nån gång, jag HAR ju tagit in en tjej”. Kanske från att ha spenderat tid i andra världar än Stockholms mediegegga. Världar som bättre representerar gemene man, på gott och ont. Verkligen på gott, och ibland på ont.

Jag tror det är där någonstans det börjar.