Ett inställt inlägg är också ett inlägg… ehh. Kom på 23.45 att jag inte bloggat idag, och måste alltså få ut något på en kvart. Here we go.
Jag funderar på det här med stängda mail- och diskussionsgrupper. Hur det ofta pratas om transparens och att öppna upp samtidigt som man ska vara ”honest och do good shit” som Joakim Jardenberg brukar säga. Samtidigt frodas stängda grupper, urgamla maillistor som pplist och mänger av dolda nätverk där ”lagom” genomlysta sanningar avhandlas. Hur rimmar det med öppenhetskulturen?
Jag har inget bra svar. Jag vet bara att jag själv tillhör väldigt få slutna grupper på nätet. Det handlar om några facebookgrupper som är semi-öppna i princip. Mitt volleybollag har en maillista också. That’s about it. Jag ser dock möjligheterna som ett nischat och slutet nätverk kan innebära, och att bara kliva innanför en arbetsplats eller organisation är ju delvis att stänga omvärlden ute.
Öppenhetskultur kontra elitlistor. Radical transparency kontra top secret. Wikileaks kontra Pentagon. Jag antar att det ena inte utesluter det andra.
3 kommentarer
Jag har en vän vars pappa var MS-sjuk större delen av hans liv och nu inte lever längre. Hans åsikt om svensk sjukvård, efter att den varit en icke försumbar del av hans liv under väldigt lång tid, är att det är en illusion att den är öppen och lika för alla. Bäst vård får de som har ork att skrika högst och tillräckligt länge. Sämst vård får de ensamma, de utsatta, som inte har någon vid sin sida som kan klaga och skälla och kräva och orka.
En liknande illusion finns kring öppna forum på Internet. Det forum som framstår som transparent och öppet kommer ofrånkomligen domineras av de som är skickliga på att dominera, de som har tid och de som har en röst.
Den sortens gemenskap jag eftersöker oavsett om vi pratar online eller afk är den lugna, trygga gemenskapen som man kan uppnå med människor som man litar på fullt ut. I en konversation i avskildhet med vänner man känt länge (tänk en ljummen sommarkväll på en brygga i skärgården) kan man hämta samtalsämnen som går mycket mer på djupet, där man vågar blotta sin rädsla och osäkerhet för att man litar på att ingen kommer hugga till bara för att man visar sig sårbar.
Nu kommer vi aldrig så nära på nätet som vi gör på den där bryggan, men det finns ett helt spektrum där kommentarerna på SvD.se är i ena änden och den där bryggan är i andra. Och varje gång en proffstyckare slår fast sin åsikt i ett öppet forum kan man undra hur många andra som inte kommer till tals för att de inte har samma renommé eller argumentationsteknik.
Därför värnar jag om de avskilda forumen, eller till och med eftersöker dem. De öppna fyller sin funktion, de är viktiga och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Men jag vet att i de flesta öppna forum spelar vi roller gentemot varandra, vi bygger våra varumärken. Även på Facebook, gentemot människor vi förväntas vara vänner med, är våra liv lite glättigare, har lite mer guldkant, än verkligheten.
Den känslan kan jag bli så enormt trött på. Jag vill stå upp för avskildheten, där den lågmälda, blottande dialogen kan få komma fram. Där även de djupt kännbara misstagen man gjort kan stötas och blötas och alla röster vågar göra sig hörda.
Man kan önska att det rutinmässigt kunde ske i det öppna, och inte vara så unikt som när Therese ställde sig upp på webbdagarna och berättade om sitt 2011. Eller som många av dina blogginlägg, Fredrik, som visar att du åtminstone i perioder hittat en tillräckligt stor trygghet för att skopa ända från botten av ditt jag när du hämtat erfarenheter att blogga om. Men i verkligheten är vi väldigt sällan där, och kanske det är ganska få människor som någonsin är där.
Därför tror jag på din slutsats. Det öppna forumet är livsviktigt, det slutna likaså.
Tack för en lång och bra kommentar som egentligen svarar på många av mina diffusa frågeställningar i ursprungsinlägget. Jag känner ibland att jag saknar en del av de forum och kanaler där jag förr ägnade mig åt diskussioner inför färre blickar. Det var allt ifrån fredagsmaillistor till mindre grupper på sajter som Shortcut. Håller verkligen med om problemet med den välregisserade version av oss själva som vi hela tiden upprätthåller i de halv-publika kanalerna som till exempel Facebook.
[…] Post navigation ← Slutna nätverk i tider av transparens […]