Tankar om barnfrihet

Det fanns ett inlägg som låg och skavde och som aldrig riktigt ville ut. Istället blev det ett ständigt lågintensivt småputter på Twitter och Facebook med några retweets då och då, några kommentarstrådar här och där. Och en del löften från min sida om att jodå, snart kommer det stora inlägget. Inlägget som ska förklara min syn på saken, dra de stora penseldragen och fånga in de stora frågorna.

Det här är kanske inte det inlägget, men det är en början.

Det handlar om barnfrihet. Det här att känna en djup och bred skepticism till fenomenet med någon slags normativ familjebildning, det vill säga barn.

Bara jag andas ämnet i en social kanal nära dig uppstår vilda diskussioner. Det blir en ganska infekterad debatt på kort tid och att döma av diskussionsdeltagarnas kommentarer känner många sig ofta attackerade, kränkta, missförstådda, besvikna eller varför inte tvivlande. Det sker dock för det mesta utan att jag själv blandar mig i speciellt mycket. Det räcker att liksom tända elden, att ens våga påstå något om att kanske inte vilja ha barn.

Jag är ju i den där åldern nu när omgivningen försvinner in i småbarnsåren. Eller rättare sagt kanske det är jag som försvinner iväg från omgivningen. Något som jag diskuterade med Johanna på Twitter för en tid sedan, att det inte handlar om att den ena skiljs från den andra, utan lika mycket om att dra sig undan.

Det här med barnfrihet är inte något jag själv varit övertygad om till hundra procent genom livet. Jag har aldrig haft en barnlängtan, men många gånger har jag tänkt att det antagligen är något som kommer av sig självt vid en viss ålder eller i en viss situation. I de längre förhållanden jag haft så har ämnet dykt upp, men mera som en teoretisk diskussion, som av naturliga orsaker ej behövt realiseras eftersom eventuellt barnalstrande legat mer avlägset i framtiden jämfört med relationens uppbrott.

Jag vet ej heller varför jag sett det som viktigt att förklara eller ventilera mina tankar om det, vilket jag ju delvis gör nu. Kanske är det för att sätta ord på något och göra det mer konkret. Att skapa en utgångspunkt till något. Alla människor kan förstås förändras och byta åsikt, även jag. Inget är skrivet i sten.

Jag listade några punkter om barnfrihet i en annan konversation som jag lika gärna kan återge här, och som sagt. Det här känner jag idag. Vad jag känner imorgon kan mycket väl vara något annat.

Hur tänker jag kring barnfrihet?

    • Jag känner inga föräldrar som jag upplever har ett bättre liv efter att de fått barn. Obs! Det handlar absolut inte om deras upplevelse (bra eller dålig) eller vad de själva säger, utan självklart baseras min åsikt på hur JAG lever och vill leva. Jag har inga som helst problem med att andra får barn eller bildar familj och så vidare. Jag tycker om när människor jag gillar får sina drömmar uppfyllda och når sin egen lycka. Det inkluderar även barn. Men som sagt, föräldraskapet är än så länge ganska dåligt insålt på mig, i brist på bättre begrepp. Men för att nås av reklamen måste man ju vara en konsument, och det är väl där någonstans det brister.
    • Behöver den här världen fler människor? Det är trots allt en ganska hård plats med mycket orättvisor, och kommande generationer verkar av allt att döma inte få det bättre än oss. 40-talisterna har fått sitt roliga, 70-talisterna har haft det helt okej. Men sen? Nej.
    • Jag tycker sällan att umgänge med barn ger mig jättemycket. Därmed inte sagt att det är något jag avskyr. Det är oftast inga större problem och jag kan ha riktigt roligt med syrrans ungar emellanåt. Men ändå. Och ja, jag vet att det är skillnad med ens egna barn såklart. Andras ungar osv.
    • Att behöva ingå i normen ”förälder” och behöva ställa upp på allt vad det innebär av tvångspyssel från dagisfröknar eller klasslärares fanatiska idéer. Man är utlämnad till andras godtyckliga nycker vilka påverkar stressnivån i ens stackars föräldraliv på alla möjliga sätt. Hembakat till klassfikat sa du? Sy egna gympapåsar? Göra hundra olika hemarbeten inför nästa vecka? Att ens livsstil och vardag ska hamna i händerna på andra människor är i mina (frihetstörstande) ögon något av ett eget litet trauma i sig. Och det sociala stigmat i att inte inordna sig i de normer som skapas och upprätthålls i barn- och skolmiljöer drabbar ju antagligen de egna barnen värst.
    • Känslan av maktlöshet när barnen tvingas gå igenom det vi alla gått igenom, tvingas anpassa sig för att passa in, tvingas få sitt liv värderat av personer som fem år senare är helt betydelselösa. Blir höjd till skyarna eller krossad mot marken till lika delar beroende på slump och tillfälligheter som andra föräldrars trasiga relationer till sina egna barn. Återigen faktorer som man står helt maktlös inför i något slags livslotteri där det gäller att hoppas på att inte dra de 4-5 nitlotter som finns i varje klass, varje grupp, varje dag.

Ovanstående punkter kanske uppfattas som oerhört provocerande av vissa, eller så läses de med överseende och tankar om att ”han har ändå inte förstått allt det fina och härliga med att bilda familj, jag tycker synd om honom” vilket är helt i sin ordning. För på min kant sitter jag ibland och tycker synd om de som hetsar livet ur sig för att uppfylla så många normer som möjligt och vara perfekta föräldrar, karriärister, fotbollstränare eller vad det nu må vara. Jag funderar ofta på hur oerhört ansträngande det verkar vara, och vilken börda det verkar vara att bära.

Min relation till min egen familj och föräldrar är ett eget inlägg för sig, inte heller det okomplicerat såklart (det är det ju aldrig). Men det här inlägget som inte var det stora inlägget men som ändå blev ganska långt får stå för sig.

Hur känner du? Är jag helt ute och cyklar? Har jag inte fattat någonting? Är jag något på spåren? Jag vill så gärna veta. För jag söker fortfarande efter svaren på frågor jag inte ens visste att jag hade.

Jag valde att publicera inlägget just idag med anledning av den här tråden av Anna Svensson på Facebook på samma tema.

189 kommentarer

En väldigt bra text. Och jag tycker på något sätt att du ger ett väldigt genomtänkt och tydligt svar själv, ”Men för att nås av reklamen måste man ju vara en konsument, och det är väl där någonstans det brister.”, även om det kanske inte var tänkt som något ”svar”.

Jag håller med dig i mycket, men tror att jag samtidigt dras med någon ”jag kommer tycka mycket av det där är viktigt och roligt när/om det är mitt eget barn, eftersom det kommer vara kul/viktigt/utvecklande för barnet”. Kanske är det väldigt naivt av mig.

Men mest är det väl som med det mesta: tiden utvisar hur det blir.

Många år tänkt samma saker, och också tänkt att om man ska orka med i ett samhälle präglat av ett sådant ideal, med vänner som försvinner, den där rädslan ändå för att vara ensam mot slutet… man måste tala om det och förbereda sig. Att diskutera med andra hjälper mycket.

Om du är något på spåren kan nog bara du själv veta. Eller snarare känna. Känns det du skriver, som gäller din alldeles egen ståndpunkt, bra i magen, huvudet och hjärtat. Då borde du ju definitivt vara något på spåren.

Det är ju otvivelaktigt att normen är att bilda familj. Och att vi lever i ett samhälle där alla som avviker från normen lätt sätts under lupp. Både med öppet agerande och mer med eller mindre ifrågasättande frågor. Det finns nog inget skydd mot detta. Eller ett facit på hur man klarar sig undan. Det trista är väl om detta beteende kommer från grupper där man vill vara hundra procent accepterad, tex familj och vänner, för den man är och de val man gör.

Jag har väldigt svårt att förstå de som blir provocerade av andras val än det normen anvisar. Jag tycker att de är en helt ointressant diskussion eller ett ointressant val om folk väljer eller väljer bort barn (vissa har ju trots allt förmånen att faktiskt välja). Det är ju bara bra om folk inte skaffar barn för att man borde. Eller att alla andra gör det. Barn behöver vara välkomma för att klara det tuffa som är livet. Och föräldrar blir bara rustade med tålamod genom att ha längtat.

För egen del blir jag varken provocerad, förvånad eller tycker synd om dig. Jag tänker definitivt inte ”han har inte fattat någonting”. Varför skulle du inte förstå precis vad som är bäst för just dig? Ingen annan vet det lika bra som du.

Ja, visst blir de, kränkta till och med. När det mest egocentriska är ATT skaffa barn, man vill ju ha den där lilla kopian av en själv, att föra vidare alla jävligheter livet innebär. Och det lustiga är att det hela är helt betydelselöst, men innan man fattar det, är man fast i det lilla ekorrhjulet som bara snurrar på, snurrar på, snurrar på…

Än mer provocerande kan det nog vara att som mor säga, jag ville inte ha barn. Jag hade bestämt mig för att inte skaffa barn. Aldrig längtat efter barn. Resonerade nig som dig ungefär. Plus en relation till mina egna föräldrar som är aningen komplicerad. Men så ville min sambo ha barn. Jag lät mig övertalas. Visst jag älskar mina barn, det gör man. Men man kan aldrig gå tillbaka. Barnen har man för resten av livet och jag kan sörja det barnfria liv jag aldrig fick. Mitt liv som jag ville ha det.

Ibland kan jag bli så arg på de som nu säger ”Vad var det jag sa, du skulle skaffa barn, man skall aldrig säga att man inte vill ha barn, alla vill det så småningom”. Jag vill bara skrika åt den att jag fortfarande inte vill ha barn. Jag trivs inte, jag vill bara vara jag. Har nog med mig själv och ha 2 till att ansvara för önskade jag att jag slapp.

Jag ångrar inte mina barn (det får man inte), men jag kan ångra att jag lät mig övertalas. Nu får jag kämpa varje dag med att försöka leva ett liv som jag fått, anpassa mig, vara som man skall vara. Jag tror jag lyckas hyfsat, barnen hatar mig ju inte i alla fall och vi gör saker tillsammans. Jag är ingen hemmamammaperson, jag är ingen lek- och pysseltant. Jag kämpar på helt enkelt och vågar inte prata om det för alla skall vara så himla lyckliga med barn. Leva för barnen osv.

Led hemma när jag var föräldraledig, sambon fick ta det mesta, han trivdes hemma.

Att skriva det här under eget namn vågar jag inte (mest för barnens skull, vill inte att de skall Googla mammas namn och missförstå det som står här).

Starkt skrivet av er båda. Mitt val är detsamma, inga barn. Älskar syrrans ungar för de individer de är men har aldrig fallit i trans över barnvagnar, passat andras barn eller längtat efter egna.
Fått höra kommentarer som ”man är ingen riktig kvinna förrän man skaffat barn” – DET kallar jag provocerande uttalande om något. Jag har ju haft möjligheten att välja, dvs inte ofrivilligt barnlös, och det anses av en del som suspekt och ”du kommer att vilja det senare”. Nu är jag för gammal för att folk ska förvänta sig att jag ska skaffa barn, nu förutsätts det istället att jag nog har vuxna barn…
Men man får välja att inte skaffa barn – tycker jag.

otroligt starkt Mamma B! Om dina barn har en pappa som tycker om att vara pappa tycker jag du ska ta upp det med honom och be om en paus. Jag har själv planer på att skicka min son till sin pappa att bo, om än så för bara några månader i taget, så att jag kan få den tid, liv, karriärsfokus mm jag skulle behöva!

Tack för alla era kommentarer. Det värmer när man känner sig som ett psykfall med sina tankar som är så tabu.

Jag och barnens far bor ihop, vi delar på ansvaret för barnen men jag får helt klart mer egentid än vad han har. Jag tränar, reser iväg på kortare turer bla till fjällen. Laddar batterierna. Vi får det att gå ihop, sambon förstår min ambivalens inför barn att det frestar på mig ibland. Men samtidigt älskar jag att ta med barnen till mina älskade fjäll ibland, mysa i soffan framför en film, diskutera en bok de läst, spela sällskapsspel osv.

Jag lider inte varje dag 🙂 Men ibland kommer saknaden över det som inte blev över mig. Visst har jag ibland tänkt tanken att åh vad skönt det skulle vara och vara separerad, ha barnen varannan vecka eller så. Men istället rymmer jag iväg på en långhelg eller så. Barnen går i mellanstadiet nu och börjar bli rätt stora och det ger ju fler möjligheter till egen tid.

Tack för detta, Mamma B! Jag är nybliven mamma sedan 5 månader och jag känner mig verkligen dubbel kring detta. Jag ville ha barn och är glad att jag fått det. Men inte hela tiden och inte odelat. Jag är en person med stort behov av egentid och det kommer inte att bli mindre nu bara för att jag har barn. Det låter härligt att kunna åka iväg på egen hand ibland, det ska jag verkligen göra när sonen blir större. En helg till Sthlm är planerad till i vår!

Och visst är det tabu att säga att man LÄNGTAR efter det; en del tittar lite märkligt på mig (tycker jag i alla fall) och utbrister i ett förvånat ”jaha, jaså”. Jag kommer även att börja jobba deltid nu, vilket jag också ser mycket fram emot. Också detta höjer vissa – mammor – på ögonbrynen åt. Det är otroligt frustrerande att det är just mammorna, gamla som unga, som verkar reagera. Varför gör vi så mot varandra?? I synnerhet min mammas generation upplever jag ha ett stort behov att att berätta hur härligt de tyckte att det var att få barn och hur förträffliga de var, trots att det minsann var jobbigt även för dem. ”Man klarare det ju, för vi var ju tvungna”, sa min svärmor till mig när jag försökte dela med mig av hur sliten och ledsen jag var efter x antal kolikveckor.

Det är svårare än jag trodde att vara stark i mig själv och min nya roll, att våga vara mig själv inför omvärldens ofta kritiska blick och stå för att jag längtar efter lugn och ro i mitt eget sällskap. Det står inte alls i motsättning till min kärlek till sonen, men det är sorgligt lätt att luras att tro det när jag känner andras undrande blickar. Att läsa ditt inlägg gör mig därför så glad! Tack!

Mamma B, jag blir helt tårögd. Det känns som att du är jag och jag är du. Jag har varit på väg att låta mig övertalas. Till och med nu, när jag till sist bröt upp efter över 12 års förhållande just för att jag inte ville ha barn, undrar jag om jag inte bara borde komma över någon slags barnslig tjurighet och bara sälla mig till alla andra. Det du skriver ovan stärker mig lite. Kanske räcker det, kanske inte. Jag önskar att du hade haft någon som stärkt dig. Tack, hur som helst.

Modig, stark, beundransvärd.
För att du vågar erkänna för dig själv hur du känner.
För att du bekräftar vad jag tror om mig själv.
Önskar dig all styrka i världen.

Vad mer kan man säga?
Jag hoppas du förstår vad jag vill ha sagt…

Så väldigt modigt skrivet! Tack! Det här borde debatteras mer tycker jag. Det är hemskt att man ska känna sig så pressad att skaffa barn att man gör det fastän det går emot ens känslor och vilja.

Mamma B, du är verkligen inte ensam, även om jag inte just lät mig övertalas i strikt mening. Men nej, man ångrar inte sitt/sina barn. På vissa sätt blir livet rikare, samtidigt som det tveklöst också blir lite… begränsat.

Tycker det är så typiskt exempel du tar upp. Hur många gånger har man inte hört (innan man fick barn) att ”alla kvinnor vill ha barn… förr eller senare”. Den allmänna meningen verkar vara att kvinnor är fångar under sin biologiska klocka. Inte heller män verkar vara befriade från hetsen eftersom man ju inte är en riktig man innan man har gjort ”sin kvinna” på smällen? Ok, tonen är inte så överdriven, men det är så jag har uppfattat de underliggande budskapen.

Jag är glad för mitt beslut att lära känna min son. Det är dock en lycklig slump att det blev så. Jag ångrar att gav stenålderstänkarna ”rätt”.

Cat: Sjukt starkt av dig! Om barn inte känns rätt för dig nu så är ju risken stor att det skulle göra dig mindre lycklig (kanske t.o.m olycklig). Och om det skulle kännas rätt imorgon och du skaffar barn så ska du ändå inte ångra ditt uppbrott!

Fredrik: Visst kan dina tankar kännas provocerande, men det är ju för att det inte är lika kul för mig resa nuförtiden 🙂 Jag tror att de hetsiga reaktionerna på dina åsikter i detta ämne kommer från att alla föräldrar till viss del är avundsjuka på de barnfria.

Mamma B, du får någon som är ofrivilligt barnlös att röras till tårar. Förstår du? Jag känner så med dig i din situation fastän jag är i det diametralt motsatta ditot. Och jag blir inte provocerad det minsta, alla bör få ha rätt att känna såhär, eller känna nåt annat.

Jag är i den där den där åldern när det börja barka utöver för chanserna att bli gravid, men jag och min sambo var ärligt talat inte mogna för barn förrän för drygt två år sedan, så vi kunde inte gärna testa innan dess om det skulle funka eller inte.

Men jag har fortfarande chansen att få hjälp, att få gå från barnlös till barnfull. Den motsatta ”chansen” existerar inte för dig.

Förutom att jag aldrig har fått ett ”Vad var det jag sa” i ansiktet, så har jag exakt samma upplevelser, och exakt samma känslor.

Nästan kusligt vad lika tankebanor vi har.

Snacka om en hemlighet som man inte kan berätta till någon någonsin om man inte är anonym, jag lider med dig.

Att känna sig tvingad in i något sådant för att man tänker att man ska ändra sig och det inte händer 🙁

Stor kram

Vet du vad, jag är precis där, min sambo har frågat om barn. Jag har ett tidigare barn och känner ångesten komma, seperationen från den tidigare partnern var dålig och fortfarande tillkämpad. Jag tycker om det barnet jag har. Men jag har andra planer och jag är nog hellre ensam än att jag skaffar ett barn till, mina hundar är istället mitt allt, men hur säger man det till sin partner. Vi har också varit ihop i tre år, men jag vill inte. Kommer nog aldrig vilja det.

Jag tror att det bästa är att säga precis det du säger här; hur du känner inför ditt nuvarande liv och dina planer framöver. Att du inte känner, förmodligen inte kommer att känna, dig sugen på ett barn till.

När jag sakta kom till insikt om att jag inte ville ha barn tog det över ett år av samtal mellan mig och min man. Jag hade varit så övertygad om att jag ville ha barn och jag förstod inte varför jag började må dåligt och känna mig deprimerad över mitt liv när jag började närma mig 30 års-strecket. När jag till sist insåg att det handlade om att jag började närma mig en punkt där jag inte skulle kunna fortsätta skjuta upp barn mycket längre och att detta gjorde mig stressad för att jag faktiskt inte ville skaffa barn var det en enorm lättnad.

Jag insåg också att även min man förmodligen skulle bli ganska miserabel av att bli pappa. Han har aldrig varit lika barnkär som jag (jo, jag är väldigt barnkär trots att jag inte vill ha några egna) men han hade också accepterat att barn är nånting en skaffar, så är det bara. Förmodligen insåg väl även han ganska snabbt detta och accepterade min önskan om barnfrihet väldigt lätt.

Jag har dock flera gånger tagit upp med honom att om han skulle vilja ha barn så skulle jag förstå det* och jag skulle i så fall önska att vi kunde skiljas men förbli vänner. För även om jag inte är villig att skaffa barn för att ”rädda” vårt förhållande, innebär det inte att jag skulle försöka neka honom hans rätt att vilja ha barn. Jag älskar honom så mycket att det skulle vara hjärtskärande att inte ha honom i mitt liv, men jag skulle nöja mig med att ha honom som vän om alternativet var att offra min barnfrihet.

*Jag har fått oroliga varningar från flera håll om min mans eventuella önskan om barn och hans potentiella lämnande av mig i så fall. Som att jag skulle vara helt dödsdömd utan honom.

Jag är precis där, vi har tidigare sagt att runt 30 så får vi vår första, men nu börjar 30 komma närmare och jag vill hellre träna mina hundar. Jag tänker inte bli som många på blocket som inser att de inte klarar sina hundar och då säljer dom. De är mina vänner och jag tänker inte sälja dem för att jag inte hinner aktivera dom som dom kräver.

Sedan är det precis som du skriver, jag älskar min partner, tillräckligt för att han ska få lov att gå vidare om barn verkligen är det han vill ha. Han är en underbar pappa åt min dotter, men jag fixar inte fler barn.

Det är egentligen inte så mycket för att barnet är jobbigt eller så, men samhället är fruktansvärt. Dagis, möten med föräldrar som jag egentligen inte har ett dugg gemensamt med och sedan alla kontroller på bvc, hon går snett, hon ritar inte streckgubbar…jag blir knäpp på det som redan pågår. Så jag får väl tala ut med min partner om att barn verkligen inte är min grej.

Så underbart modig du är! Jag är 34 år och barnfri. Jag har aldrig önskat att skaffa barn, men får ofta höra att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Jag vill verkligen inte skaffa barn om jag inte är känslomässigt redo för det, och eftersom ingen biologisk klocka ännu börjat ticka kommer jag troligtvis att avstå från barn. Ditt inlägg är nyanserat, och det visar att barn inte är allena saliggörande, ens för någon som har dem. Som någon skrivit här tidigare: det är svårt för ”båda sidor” att förstå varandra, eftersom vi som inte har barn inte vet vad vi jämför med. Tack för att du berättar din ståndpunkt.

Man skaffar väl inte barn för att få ett bättre liv? Beror väl iofs på hur du definerar ”bättre” men det låter konstigt i mina öron. Barn är massa jobb, oro och uppoffringar (sy egna gympapåsar eller baka fikabröd känns dock inte som en av de svåraste uppoffringarna om jag nu ska våga mig på att gradera dem). Barn skaffar man för att man vill bli förälder och hänga med på resan när en ny liten människa växer upp. Och längtar du inte efter barn så ska du ju inte skaffa några. Du är ju iaf man och kommer inte ifrågasättas på samma sätt som en en kvinna som väljer bort barn! Katjing, där fick jag in lite genusperspektiv på’t också 🙂

För mig handlar det inte om bättre eller sämre liv utan ett annat liv, med andra guldkorn (som en av kommentatorerna i Fejjan-tråden skriver och som i skrivandets stund har 12 likes). Jag vill ha barn, jag kan inte riktigt förklara varför men tror det handlar om en inre drift som blivit till en övertygelse. Sen dröjde det till 37 års ålder, delvis pga avsaknaden av lämplig pappa 😉 men också för att jag innan dess faktiskt inte var beredd att göra avkall på det jag ville pröva på av livet (utlandstjänst tex). Jag kan definitivt sakna mitt gamla liv, till exempel 04.58 i lördags morse när sonen sprudlande pigg stolpade in i sovrummet och ville leka. Då var jag nära lipen av trötthet, trots att jag sovit sedan 22 kvällen innan, och ifrågasatte om jag varit riktigt klok i huvudet som valt att bli förälder.

Men för att sammanfatta: Att vilja bli förälder eller inte är ett djupt personligt val som ingen annan har rätt att ifrågasätta.

Att personer som valt att inte bli föräldrar ifrågasätts av personer som valt att bli föräldrar kan dock härröra från den otroliga egoboost det är att få barn. Den där egoboosten som en del aldrig verkar hämta sig ifrån och som gör att man svämmar över av goda råd och verkligen tror ”att det som är sant för mig måste vara sant för alla andra”. Anna Hellsten skrev en tokbra krönika i Sydsvenskan om detta 2010 när Birgitta Ohlsson meddelade att hon var gravid strax efter att hon blivit utsedd till EU-minister. Jag bloggade lite om det då: http://www.steffanie.net/det-som-var-sant-for-mig-maste-vara-sant-for-alla-andra/

Samtidigt är det ju många som säger till folk att ”nu börjar livet!” när någon fått barn. Precis som att de inte haft ett liv innan dess. Fast det är klart, det är svårt att veta om de menar ”ahhh, detta är livet *stor leende*” eller ”vilket jävla liv ni för!!!”.

Själv velar jag alltid mellan att vilja ha ett barn eller att inte vilja ha nått barn. Jag har lite svårt att veta om det är hjärnan eller någon annan del av mig som gärna vill ha i alla fall ett barn.

”Nu börjar livet” tävlar väl på klyschtoppen tillsammans med all annan smörja folk kläcker ur sig om sina medmänniskors val i livet.
– Gå från hyresrätt till bostadsrätt? Herregud, nu kommer du inte kunna sova för att du ligger och oroar dig för räntan hela nätterna!”
– Få barn? Nu får ni minsann passa på att ha sovmorgon/gå på bio/äta i lugn och ro/whatever för det kommer ni INTE kunna göra innan avkomman fyller 18 år!
– Köpa hus? Hoppas du gillar trädgårdsarbete för nu kommer du inte hinna med något annat fritidsintresse!

🙂

Jag håller med dig om det du skriver i inlägget. Jag har själv i nästan 30 år sagt att jag inte ska ha barn. För mig blir det personligt jobbigt nu när jag till sist har insett att jag ändå vill det. Vågar inte ens berätta för folk för att jag inte orkar med alla ” vad var det jag sa!”-människor. Jag har länge slagits emot barn-normen och nu är det lika jobbigt att erkänna att jag kanske vill följa den, på något sätt har därför barnnormen slagits mot mig två gånger. Jag tycker att barnnormen är en skitnorm och jag förstår alla gånger alla som väljer att inte skaffa barn och jag tycker att valet barn eller inte ska vara ett 50-50-val, för det är inte en självklar del av livet. Jag har heller inte någon bra förklaring till varför jag idag känner att jag ändå vill bli förälder, det finns inga osjälviska anledningar att bli förälder. Samtidigt finns det heller inga osjälviska anledningar att inte bli det.

Tack för ett bra inlägg i en så svår och personlig debatt som ändå måste tas för att folk ska välja att skaffa barn av rätt anledning och för att folk som väljer att inte göra det ska få det lättare att låta bli.

Oj, vilket dilemma! Förstår verkligen din situation. Kanske att du får stå ut med lite gliringar om du får barn. Samtidigt kan du ju glädjas åt att få tillhöra normen och ha ett helt samhälle anpassat efter dig.

Det här inlägget och kommentaren skrev för flera år sedan, men ämnet är väl alltid aktuellt?! Läste ditt inlägg här Vickan och har varit i samma sits som du. Jag har i princip alltid varit anti barn. Jag gillar inte andras barn och jag har inte velat ha egna. Största anledningen till att jag inte velat sätta barn till världen är för att jag tycker att världen är djävlig och vill inte utsätta ett annat liv för detta. Jag har varit ganska öppen med detta.
Av någon konstig anledning fick jag trots detta en enorm barnlängtan ca 2012. Då jag är singel är det inte så lätt med vem som ska bli far till barnet… Jag är inte intresserad av att ”ligga runt” för att göra någon stackars okänd och ovetandes person till pappa. Jag åkte ett gäng vändor till Danmark för insemination och sen även ett antal IVF-försök. Det tär en hel del på en att ”utsätta” sig för detta, både psykiskt och fysiskt. Och det gräver djuuupa hål i plånboken… Så jag gav upp. Så jag gick från villigt barnfri till ofrivilligt barnlös… :/ Som tur är jag inte galen över detta, men det känns trist.

Att jag försökt få barn är det bara ett fåtal som känner till. Dels för att jag inte vill ha folk som tycker synd om mig när det inte gått att bli gravid och dels för att jag inte vill höra ”vad var det jag sa” om dom som sagt att ALLA kvinnor vill ha barn, vänta du bara…

Tror att jag trots allt har det lättare med omgivningens ”påtryckningar” då jag är singel, tror att det är värre för dom som är par. Måste också vara extra jobbigt i ett parförhållande när den ena vill ha barn, medan den andra inte vill…

Styrkekramar till alla som gör det dom tycker känns rätt för dem personligen! <3

@Janet K: tror nog man kan ha rätt mycket tålamod utan att ha längtat efter barn. Ser familjer där det varit en lång längtan innan barnen kom där det sedan inte alls blev som de förväntat sig. Möjligtvis hinner man mentalt bättre ställa in sig på hur man vill vara, vad man förväntar sig av föräldraskapet som längtandes efter barn.

Känner en del som blivit omplanerat gravida som unga, sådana som knappt hunnit tänka över hur de vill att deras liv skall se ut. De är helt fantastiska föräldrar. Så barnlängtande tror jag eg varken gör sig till en bättre eller sämre förälder. Bara lite mer inställd på hur du vill ha livet och vad du vill att det skall innehålla. Att ställa om från en barnfri tanke till barn kan nog vara lika jobbig so att längta efter barn och inte kunna få några med skillnaden att man får ansvar för barn i det förra ett ansvar ma har hela livet utan att kunna göra något alls åt det. Bara att mentalt försöka ställa om, jobba med det och inte försöka skuldbelägga sig själv för att man inte ville ha barn. För det är ju tabu.

Det där tycker jag var ett intressant påpekande – att barnlängtan inte nödvändigtvis är kopplat till hur bra eller dålig man är (eller blir) som förälder. Ironiskt nog är det ju just kring frågan om (o)vilja, och även likgiltighet, som diskussionsvågorna går som högst. Inte kring föräldraskapet eller livet med/utan barn. Man kan ju tycka att det borde vara mer provocerande att vara en risig förälder än att inte ha ”barn” som uttalad målsättning.

Att inte längta efter barn men göra det bästa av situationen och – såklart – älska kidsen när de väl dimper ner avfärdas ofta med efterkonstruktionen ”där ser du att du ville EGENTLIGEN”. Och de som försvarar punkten ”barn” på livets att göra-lista, inte bara för sig själva utan för alla generellt, gör det ofta med hänvisning till hur livet blev för just dem när barnet väl kommit.

Vilja och känsla blandas ofta ihop i samtalet, och det kanske är synd. Det planterar skuld och skam på alla möjliga tråkiga ställen, hos folk som kanske inte förtjänar det.

Håller med Fredrik – intressant att höra ditt perspektiv!

Vi är allmänt dåliga på att diskutera föräldraskap, allt är så tabu, allt är ok, allt är rätt, alla är bra osv… Har hängt många timmar på föräldraforum och blir ibland mörkrädd. Varför denna ovilja att diskutera att det ibland är skitjobbigt att ha barn, man känner att man inte räcker till, att man bara vill rymma ibland för de är skitjobbiga. Nä med barn skall man vara ett ständigt leende medan man torkar snor, bajs och spyor, får ta emot samtal från skolan om att barnet bråkat med ett ”ja men så gör barn, vi hoppas på en bättre dag i morgon men vi skall prata med hen”… Det har definitivt sina ljusstunder med barnen oxå, just nu sitter en 10-åring och ser på Simpsons, skrattar högt, citerar Bart och får mig att asgarva 🙂

Det lustigaste i kråksången är nog att jag älskar att vara gravid. Skulle lätt kunna vara surrogatmamma åt en familj som inte kan få egna av någon anledning. Men det är ju inte tillåtet i Sverige. Tänk att få ge någon som verkligen längtar och sm man tror skall vara bra föräldrar ett barn, det skulle nog vara det mest glädjande man kan göra.

Intressant inlägg! Har nog aldrig lyckats provocera folk så mycket som när jag sagt att jag inte vill skaffa barn. Får nästan alltid den där ”men lilla gumman”-behandlingen, där personen i fråga pratar med mig som om jag vore fullkomligt dum i huvudet.

För min del så får folk göra som de vill. Jag blir bara glad när mina vänner skaffar barn. De är ju fruktansvärt söta liksom, och jag förstår absolut det här häftiga med att följa en annan människa med allt vad det innebär. Men för egen del kan jag inte relatera till den biologiska klockan. Dels för att jag emotionellt inte har det suget/behovet, men även av andra skäl. (Och skulle jag ändra mig i framtiden är adoption det alternativ som står mig närmast.)

Just. Det är så jävla orättvist. Jag skulle ge mycket för att bli naturligt steril vid en viss ålder. Där jag bor får en inte sterilisera sig utan medicinsk anledning även om en betalar hela summan.

Även om jag reagerade rätt hårt på Karolina Bångs serie anser jag mig inte vara den som har svårt att förstå eller acceptera andras önskan att vara barnfria eller, om man så vill, avsaknad av önskan att ha barn.

Jag känner igen mig i alla punkter, jag har som sagt inte alltid velat ha barn. De punkter som fortfarande plågar mig är dels att världen inte är en särskilt god plats (även om den ibland är det) och vi befinner oss på en punkt i världscykeln där mycket känns osäkert. Jag oroar mig för den värld mitt barn kommer växa upp i. Dels får jag ont i magen av att tänka på när mitt barn ska gå i högstadiet och få sitt hjärta krossat för första gången och allt det där jobbiga som är en oundviklig del av livet.

Min kompis T, som fick barn någon månad innan mig, sa en bra sak: Att skaffa barn är att säga ja till livet. För mig sammanfattar det alla skäl till att skaffa barn trots all skit som finns. Jag återupptäcker allt det magiska med vår värld genom mitt barn och i gengäld ska jag göra mitt bästa för att hjälpa mitt barn när livet är svårt. Jorden är väl snarare snedbefolkad och snedfördelad. Jag tror inte på global ett- eller tvåbarnspolitik, vare sig genom tvång eller ngt slags frivillighet orsakad av klimatångest.

I och med att jag nu slutligen sagt ja till livet, och då menar jag främst mitt eget liv, har jag också blivit oerhört rädd för att dö. Förr brydde jag mig intem tänkte att det var dags när det var dags. När jag träffade P började jag bry mig men nu är det på en helt ny nivå. Min största skräck är att inte få finnas där för mitt barn när hon behöver mig.

Att säga att det är att ”tacka ja till livet” att skaffa barn tycker jag på något sätt är ganska förminskade mot både såna som mig men kanske framförallt personer som inte kan få barn. Men jag vet att du inte menar det som en provokation. Bara en tanke. Det blir så starkt när man säger just tacka ja till livet tycker jag.

Jag förstår att det kan uppfattas så. Det kan också uppfattas som ett inlägg i abortdebatten, vilket det inte är. Både jag och min vän har brottats en hel del med livet. Det jag lägger in i att tacka ja är att det inte längre är möjligt att backa ur. Andra kan få den känslan eller insikten av andra åtaganden men för mig var det barn. Kanske också för att jag var med om att skapa liv, då ingår det, för mig, att tvingas acceptera att livet är som det är. (Även om jag också tycker att man alltid ska sträva efter en bättre värld och bättre liv för fler.)

Intressanta tankar Fredrik, och ”Mamma B”; det var länge sen jag läste något så intressant som din kommentar. Så starkt att (i alla fall nästan) kunna känna som du gör.

Jag har aldrig förstått hur andra människor kan bli så provocerade av en persons livsval, speciellt som livsvalet inte skadar någon annan eller påverkar dem. Att välja barn eller inte är något oerhört personligt och ett i de flesta fall väldigt övervägt beslut. Jag håller kanske inte med i dina anledningar till ditt val, men det är ju just det. Det är DITT val, inte mitt.

Jag har två vänner med barn och heltidsjobb som mellanchefer med långa pendlingstider etc som valde att downshifta. De sålde radhuset i Stockholm och flyttade med två barn till stort hus på landet i Dalarna, han blev skogshuggare istället för ingenjör som han utbildat sig till, hon blev arbetslös i ett halvår innan hon fick ett ingenjörsjobb. Det var jag och en till i deras bekantskapskrets som blev genuint glada över deras beslut, alla andra blev nåt så fruktansvärt provocerade och ifrågasatte högljutt.

Jag tycker att det är fantastiskt att de valde att förändra livet när de inte mådde bra av det. Precis så tycker jag det är fantastiskt att du funderar över vad du vill, och står för det val du gör. Konstigare än så är det ju inte? Visst, du kommer inte att veta vad du går ”miste” om, men ett barn är å andra sidan inte som ett hus som man kan sälja igen. Det viktiga är väl att ta ansvar för sina beslut?

Jag brukar tänka att många som blir provocerade själva inte är jättenöjda med sina livsval och då känner att någon annan sätter ord på en känsla som de inte vill erkänna ens för sig själva att de har. Varför skulle de annars bry sig så himla mycket över vad andra gör? Antingen det eller så har de huvudet så djupt uppe i sin egen röv så att de tror att allt andra människor gör och säger som inte är lika som det de gör är en kritik av deras liv.

@Emil Ö: det är ju inte direkt så att man kan gå till BB och lämna tillbaka dem. Visst är det mysigt, roligt spännande att få se en individ växa upp, lära sig saker, komma hem med alla rätt på provet, vara kär, vara arg (eller ja det är ju inte så kul) osv… Det är ju inte så att jag hatar att ha barn. Men tankarna på hur livet skulle ha varit om jag sagt nej kan gnaga, tära ibland men inte familjen är det något man luftar med andra, då skickar de väl soc på en.

Jag hade kunnat flytta, ta ett jobb med mer resor, se mig omkring. Nu får jag skjuta på resandet tills barnen är utflugna, karriären fick gå i stå (bor på ett litet ställe med dålig möjlighet till jobbyten odl). Att få barn tvingade mig att ändra på det jag ville med livet, man får offra saker för barnen. Man får göra val, ex egna karriären eller barnens trygghet på orten osv. och jag har valt att sätta det jag tror är bäst för barnen först. Det är helt enkelt ett annat liv, kanske inte sämre, men annat. Men likväl så otroligt svårt att prata om.

(Inte meningen att ta över Fredriks viktiga inlägg, sorry men i den egna plattformen kan jag ju inte skriva detta).

Länge och väl kände jag inte att föräldrarollen var något för mig. Alla som blev föräldrar runt om mig förvandlades till några slags mesiga daltande människor som (i mina ögon) tog varje chans som fanns att beklaga sig, att vabba, vara på inskolningar i veckor, gå tidigare från jobbet – bara för att de hade barn.

När någon frågade om barn sa jag att ”mnja, det där är nog inget för mig.” Att förneka föräldraskap som kvinna gjorde att folk sa ”vänta till den biologiska klockan tickar”. Det dröjde lång tid innan jag blev vuxen nog att se framtiden, försöka visualisera hur _jag_ ville ha livet. Och någonstans samtidigt som jag tröttnade på att alltid jobba, alltid festa, leva rätt ytligt bestämde vi oss för barn, min man och jag, och jag blev gravid.

Jag tänkte också på att det redan finns så många människor på jorden, och skulle jag verkligen vilja låta en ny person gå igenom allt med uppväxt och tonår och genusfrågor och gud vet vad? Svaret blev ja, för detta kan vara min chans att försöka ge en ny person den uppväxt jag inte fick. Nä, jag överkompenserar inte med bullerby och fredagsmys och allt det där, men jag älskar och respekterar min son som individ och vill ge honom trygghet, kärlek och alla verktyg för livet man kan tänkas behöva. Det vill väl alla säger ni, och ja – det hoppas jag! Tyvärr är det inte så. Han är min (ok, vår) lilla person, och ingen gör mig gladare.

Att bli förälder har gjort mig till en bättre, räddare, mer ödmjuk människa. En som är lite mer rädd om livet än hon var innan.

Att skaffa barn är onekligen stort. Jag skulle säga att man får väldigt mycket av sina barn i form av perspektiv, kärlek, man lär sig saker om sig själv, man får sitt tålamod prövat och styrka och det berikar livet.
Men insatsen är ganska så stor. Man offrar trots allt väldigt mycket för att få det där och ibland har jag också tänkt tanken att ”är det värt det”.
Jag kan avundas barnfria människor som kan resa, förverkliga sig själva, göra allt det där som jag inte kan. Samtidigt så ville jag ha barn för jag tyckte det saknades något i mitt liv. Jag kunde inte riktigt fylla upp livet själv, det var en dimension till som jag saknade och som nu finns i mitt liv.

Och nu uppskattar jag den där sovmorgonen, biokvällen, utekvällen, lugna middagen eller bara att få gå runt och strosa i en mataffär klockan 20.30 på kvällen alldeles fantastiskt och kärleken man får och får ge och se när sina barn utvecklas och stärks är enorm!

Jag ångrar mig inte – även om jag saknar mitt barnfria liv ibland.

Hej Fredrik,

För mig låter ditt val som ditt eget val helt enkelt. Jag har flera vänner som har gjort samma beslut. De vill vara sig själva utan barn. De är bra människor vilka inte brukar bli ifrågasatta annars men som i denna fråga rätt ofta får frågan: När ska ni skaffa barn egentligen, är det inte dags nu?

Som om det finns en perfekt tid för att få barn. Och som att det är ett måste för alla. Fast att det är vanligt att få barn är ju inget konstigt att tycka. Tycker jag. Det är ju svaret som kan bli tjatigt att säga. För mina vänner berättar att de blir ifrågasatta som människor. Om de är riktigt som de ska.

Några av dem har fått barn ändå, nu är de jätteglada över att detta. Så kan det också bli.

Själv har jag fyra barn, första barnet kom året efter studenten. Barn som tonåring var inget som ingick i mina planer, som hela uppväxten hade varit att bli världens bästa frisör. Men när det visade sig att jag var med barn tänkte jag spontant JA. Sedan ändrade jag livet efter barnet. Var hemma i 10 år med barnen. Nu är mina barn vuxna och jag har fått barnbarn så familjen växer. När jag sitter med allihop, barn och barnbarn runt mig känns det helt perfekt. Jag är helt lugn och nöjd, det är så skönt. Så för mig var det rätt beslut.

Vi är olika.
Och folk kommer alltid att tycka olika.

Kram Maria

Vi människor är ju väldigt bra på att anpassa oss efter omständigheterna. Jag är övertygad om att jag skulle klara rollen som förälder och antagligen gilla att vara det ganska mycket också, om föräldrarollen blev tvingad på mig (i brist på bättre ord). Vi lär oss också tycka om många av de val vi gjort i efterhand, annars tror jag att vi skulle bli tokiga.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. 🙂

Barn är något man kanske får.
Planerar man för barn är det inte säkert att de kommer.
Hade själv tänkt ett liv utan barn, har aldrig varit intresserad, inte barnkär.
Men jag fick barn. Det faktiskt bara hände, bara blev så.
Vilket är det finaste som hänt, det bästa jag har gjort.
Ville inte göra om det så det blev bara ett barn.
Hen är vuxen nu och vi gjorde ett bra jobb. Det blev en trygg, glad, modig och vänlig individ som jag tror fick en verktygslåda för livets kommande situationer.
Men den värld och det samhälle hen får leva i nu som vuxen känns oerhört sorgligt och är alltid en oro som kommer att vara livet ut.
Jag trodde att det samhälle jag själv växte upp i var för alltid.
Så var det inte.
Lita på din magkänsla.
Barn är inget man skaffar och får som man önskar. Barn det händer egentligen bara.
Man kan se det som en gåva om man vill. Men man styr inte över det som man tror.

Väldigt diplomatiskt och bra inlägg. Bättre än vissa kommentarer.

Jag blir så provocerad av de som skriver ”Jag tvekade också, men åh nu är det så underbart med barn. När man väl har dem… Ett högre plan av liv..” osv

Som att jag inte är en komplett människa utan barn. Som att barn tillför något till mig, personligt, som jag inte har eller kan få annars.

Jag har inga barn, och jag vill inte ha dem.

Det är ett val, inte olikt val av utbildning eller livspartner.

Vissa val kan man ångra senare, sånt händer. Men barn är knappast ett större val än något annat.

Det är fullständigt enkelt, och jag behöver inte ens motivera det med mer än att jag tammefan bara vill inte ha dem.

Varför ifrågasätts det ständigt, och på ett så nedvärderande sätt? Det är väldigt konstigt, speciellt från människor som är kompletta, och som uppnått ett högre plan…

Det som inte är enkelt med valet är väl just det definitiva. Att väl gjort går det inte att backa. I vårt anpassade samhälle är det få beslut som får sådana konsekvenser. I övrigt håller jag med om det du säger i sista stycket.

”Men barn är knappast ett större val än något annat”, skriver du, Feuerzeug.

Jo, men det är faktiskt ett större val. Barn påverkar livet på ett fundamentalt sätt, gissningsvis på samma sätt som om du skulle gå från att andas luft till att plötsligt få gälar och behöva leva under vattnet resten av ditt liv.

Att bli förälder välter perspektiven på ända. För mig innebar det en liten existentiell kris att bli mamma. Skiftet var så genomgripande.

Här ligger också ett problem. Den här enorma förändringen kan man bara tro på om man har upplevt den själv. Men om man säger ”du måste uppleva det för att förstå det” uppfattas man som överlägsen och nedlåtande. Trots att det faktiskt är sant.

Detta sagt utan att lägga någon som helst värdering i om det är ”bra” eller ”dåligt” att skaffa barn. Alla gör som de vill. Faktiskt.

känner igen mig i mycket av detta, somligt mer än annat. kort och gott, bra skrivet. och ja, många berörande, tänkvärda kommentarer. begriper mig sannerligen inte på folk som blir provocerade av barnfria livsval, märkligt och obegripligt, sorgligt och missriktat. jag blir snarare provocerad över hur lättvindigt det kan vara att skaffa sig barn, att inte förstå vilket ansvar, vilken tid, all kärlek det kräver. världen är full av oälskade ungar, vi behöver alla bli bättre på att förstå att vi alla hänger ihop, se utanför oss själva, biologiska barn är varken ett måste eller en rättighet. tänka lite mer långsiktigt och brett kring våra livsval helt enkelt.

Som jag skrev i annan kommentar så tror jag det går att hitta en större mening och bidra till både samhälle och andra människor med andra metoder än just barn. Att göra skillnad i världen måste ju inte handla om att skapa sin egen avbild.

Självklart är det så, Fredrik. Att skaffa barn är inte synonymt med att förbättra världen.

Nu har jag inte läst kommentarerna så detta kan ha blivit sagt.

Jag tycker det är lite intressant hur barn diskuteras. Att man kan skriva att man inte tycker så mkt om att ungås med barn. Att det är gelt legitimt att tala om att man gillar avskyr eller är likgiltig inför barn (i allmänhet,inte just bliförälder). Barn är människor. Tänk om man skulle säga så om andra grupper av människor. Kvinnor? Funkionshindrade? Etc.
Typ, jag tycker det är så jobbigt med kvinnor i kollektivtrafiken eller jag gillar inte fester med funktionshindrade.
Det kan verka som men överdriven jämförelse men är egentligen inte så långsökt.

Sen om man själv vill bli förälder är en annan sak. Ät själv snart 29 och grubblar mkt på det där….

Barn är ju dock människor i ett tillfälligt tillstånd. Dessutom så är barn rent vetenskapligt att betrakta som empatistörda galningar utan konsekvenstänkande (alltså, det är ju så vetenskapen definierar det).
Så känslan att inte vilja umgås med individer med dessa egenskaper kanske inte är så konstig trots allt? 🙂

Vad barn är kapabla till fysiskt och i form av tex moraliska resonemang är väldigt olika. Å hur vi ser på barn skiljer sig mkt i olika kulturer.
Barn har rätt att bli lyssnade på om sin situation. Det görs mkt sällan idag.
Å jag tycker nog det är rätt bisarrt att vi har ett samhälle där vi kan prata om barn som om tex hundar….

Fast jag tycker att barn verkligen blir lyssnade på nu i vår tid. Undantag finns alltid (och kommer alltid att finnas) men aldrig har vi levt i en tid där mer fokus lagts på vad som är bäst för barnet osv.

Snälla Fredrik, kan du hitta en referens till denna vetenskapliga definition. Jag hittar den inte.

Jag respekterar alla individuella val, men håller med vad fler här skriver, att samhället inte är anpassat för individer utan för att massan ska leva sina liv efter ett visst mönster. Kliver man in på sin egen stig, blir man en outsider. Jag var student vid 29 med tre små barn, mitt val, som kunnat varit mycket lättare än det var.

Något jag tror gör att barnfria/barnlösa och föräldrar har svårt att helt mötas i den här frågan är att det i praktiken är omöjligt att veta hur det är att vara förälder när man inte är det. Man vet hur den barnfria situationen man själv befinner sig i känns, men hur ens känsloliv påverkas av ett föräldraskap går inte att förutse. Visst, det går att teoretisera och rationalisera kring, men känslor är ju sällan särskilt rationella.

Är man förälder är det tveklöst enklare att jämföra rakt upp och ner – hur är mitt liv i dag jämfört med före föräldraskapet, har jag roligare, är jag lyckligare? Har man inte barn tror jag att det är lätt att man ser till det rent krassa om man försöker tänka hur det skulle vara – det vill säga man ser inskränkningarna som per automatik infinner sig i en förälders liv och tänker att det där vill jag inte ha – medan de som är föräldrar hellre jämför med hur deras liv har förändrats känslomässigt före/efter.

Betyder det att jag tycker att man är mindre vetande om man inte har barn? Ja, om frågan som ställs är ”Hur känns det att vara förälder?” har man tveklöst en uppförsbacke som barnfri. Men frågan ”Vill jag ha barn?” ska man naturligtvis kunna svara nej på lika gärna som ja utan att det är något konstigt med det.

Har mitt liv förbättrats sedan jag blev förälder? Sett till min personliga frihet? Nej, att vara förälder kan ibland kännas som ett fängelse. Sett till hur jag mår? Ja, jag är en mycket lyckligare och mer harmonisk människa i dag än jag var för tre år sedan, jag trodde att jag visste vad kärlek var redan tidigare, men jag hade verkligen ingen aning om vilka känslor som rymdes inom mig. Har jag gjort min son en tjänst när jag bidragit till att han kommit till världen? Om framtiden vet jag inget, men han är ett lyckligt barn i dag i alla fall, och jag tänker göra det som står i min makt för att han ska fortsätta vara det.

Det kändes som en väldigt nyanserad och bra kommentar. Det ligger mycket i att vi barnlösa inte kan veta och jämföra på samma sätt som föräldrar som har ett ”före och efter”-perspektiv. Den gränslösa kärleken tror jag fullt ut på och jag tror att jag förstår hur den kan uppstå genom föräldraskapet. Och att det inte är samma sak som kärleken i en partnerrelation (dock inte att den ena är bättre än det andra).

Fast det där före- och efterperspektivet är inte helt hundra som förälder alla gånger heller. Jag skulle säga att det finns ganska många tillfällen då jag kan leva mig in ungefär lika lite i hur det är att vara barnfri (vilket jag var en gång) som jag kunde i hur det var att ha barn när jag inte hade det. Av den enkla anledning att det är svårt att bara koppla bort känslan av att mitt barn inte skulle finnas nu när det gör det.

Precis som att det på samma sätt är svårt att ge ett rättvist minne av någon som har dött. Alla minnen man har av den personen smittas ju av känslan att den inte finns längre.

Kort sagt: jag vet inte helt och hållet hur det är att inte ha barn längre. Många barnförespråkare glömmer det när de försöker pressa in andra i barnnormen. Barnnormen sabbar för övrigt livet som förälder många gånger också, genom förväntningen att man nu ska ha så otroligt mycket gemensamt med ALLA som valt barn på grund av att man då har hittat MENINGEN. Trams.

Råkade på det här inlägget vid ixQuickande av frivillig barnlöshet som jag igen offrade några tankar på efter ett samtal med en jämnårig väninna som pratade om att i och med att hon inte precis blir yngre så måste nog ett andra barn inplaneras i familjen så småningom. Fyller själv 34 om några månader, och har aldrig (hittills) känt ett drag till föräldraskap eller ett ouppfyllt behov av att bli förälder. Som du skriver, Fredrik, är inget emellertid skrivet i sten – och det är så jag också känner.

För: jag är inte barnfri för att resa mer eller festa mer eller för mer frihet – jag är barnfri för att det känns RÄTT just nu. Eller, med andra ord, för att det KÄNNS rätt just nu. Hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte se mig ”skaffa” barn nu bara för att ha dem SEN. Den här magkänslan är inte ett ställningstagande vare sig för eller mot barn/löshet, det är bara så jag upplever mitt liv och mitt förhållande till frågan – och behovet att ”förklara mig” uppstår mest i konfronteringar, det har inget med min vardag att göra. Jag tycker jag lever ett (för mig) kvalitativt liv, och upplever att den enda som kan definiera standarden eller normerna för detta liv är – jag. Det känns också lite fånigt (om än SUPERviktigt; tack för både det urpsrungliga inlägget och bidragande kommentarer) att skriva ut tankar om detta – det känns nästan som om alla upprepningar av ordet ”jag” kan ge en snedvriden bild av de värden eller värderingar som styr mitt liv – men bruket av det kommer helt enkelt ifrån att jag vet var jag har mig, var jag står. Har inte behov av en lista på ”varför inte få barn”, men tänker som så att
a) vi alla har vår plats i den här världen, på sätt eller annat
b) det är tacksamt att det också finns barnfria vuxna i ett samhälle
c) det är inte alls självklart att ens hitta någon man vill bilda familj med
d) det är inte givet att barnet/barnen är friska/lyckliga/närvarande då man blir gammal

Är själv uppvuxen med fyra fastrar av vilka endast en gift sig och fått barn, och en av de barnlösa sa för kanske tio år sen åt mig att ”se till att skaffa barn innan det är för sent”. Jag blev illa till mods av uppmaningen, och den blev och gnagde nånstans som en del tankar gör. Vid lämpligt tillfälle frågade jag henne många år senare ifall hon ångrade sitt barnfria liv, till vilket hon svarade ”Nej, jag ångrar det inte, men jag sörjer det ibland”. Trots tyngden i svaret blev jag på något sätt lite lättare om hjärtat både för min egen del och för fasterns – tror att sorg går att hantera mycket mer konstruktivt än ånger. (Har en teori om att optimister klarar såväl barn som barnfrihet, för att inte tala om livet självt, mer ..glädjefullt? Mer förnöjsamt? Vet inte. Igen handlar det – för mig om – mer om att jag kan hantera en situation än ens ifall den gör mig lycklig eller inte… för redan känslan av att kunna! hantera något – i detta fall barn eller barnfrihet… skapar någon! form av tillfredsställhet).

Det här blev nu betydligt längre än jag först tänkt mig, och kanske det inte ens är aktuellt längre 😀 (känner inte till dig/ditt liv på något sätt alls, Fredrik!)… men helt klart var det aktuellt för mig att dubbelkolla igen var jag står – speciellt efter att precis ha flyttat in i en större lägenhet med min livspartner (och ren ha fått frågor om flytt = familjeökning; svar, nej, flytt = mera utrymme). Tydligen håller jag den nuvarande kursen tillsvidare, i brist på ren och skär övertygelse om det motsatta. ”Jamen ifall (det skulle hända)” är en för mig en helt annan diskussion.

Och en sista tanke: ja, det kan vara korrekt att jag som barnfri/lös 34-åring (då detta nu verkar vara en ålder där det hela kanske mer än någonsin handlar om mer eller mindre medvetna val) inte vet vad det (verkligen) innebär att vara förälder, att ha barn. Å andra sidan vet inte heller en person med barn hur det (på riktigt) är att vara (exempelvis) jag, snart 34 och INTE ha barn.
Det går riktigt bra faktiskt, tack för frågan. 🙂

Jag vet att jag är jättefördomsfull nu, förlåt i förväg, men vad har du tänkt göra istället med all tid? Spela golf på Kanarieöarna och förverkliga dig själv? Det verkar så fattigt på något sätt. Jag tror att även om människor längtar efter frihet så mår vi inte bra av den, de begränsningar du menar att barn medför tänker jag är nyttiga!

En del saker jag gjort istället för att skaffa barn är till exempel att åka till Afghanistan för att försöka göra en skillnad för andra än mig själv. Jag har mer och mer tänkt i såna termer, att jag som barnfri kan verka i andra sammanhang som inte handlar om att ”spela golf” utan istället om saker som kommer andra till del. Att jag kan offra mig och utsätta mig för saker som jag antagligen inte skulle vilja om jag hade barn som väntade hemma. Jag ser också en insats som hjälper en grupp utsatta människor som mer meningsfull än att föda upp ett priviligierat barn med hyfsat välordnat liv till min egen avbild.

Oerhort bra inlagg. Jag ar tjej i 30-arsaldern och har ingen langtan efter egna barn. Manga ganger tycker andra att detta ger dem ratten att kalla mig ”egoistisk”, ”ytlig” och ”radd for att binda mig”. Vilket inte alls ar sant. Om jag tanker pa att jag bara har ett liv och begransad tid pa jorden sa kanner jag helt enkelt att jag vill lagga den pa nagot som skulle kunna komma fler till nytta an ett par enstaka, bortskamda biologiska barn (for de flesta barn i Sverige ar bortskamda ur ett globalt perspektiv). For de pengar det kostar att uppfostra ett barn i Sverige skulle jag kunna starta ett barnhem i Uganda eller bygga upp en sonderskjuten skola i Syrien. Med den tiden jag far over utan biologiska barn kan jag jobba pa ett soppkok eller vara ett vuxet stod till ett utsatt, redan fott barn. Jag forstar helt enkelt inte varfor man inte overvager alla manniskor som redan finns, innan man bestammer sig for att skapa nya. Och darfor ar jag ytlig och egoistisk?

Så tänkte jag också min framtid, om jag inte hade fått barn. Att jag skulle kunna göra och jobba med saker som inte går när man fått barn eftersom man då i första hand är förälder och föräldraskapet enligt min definition inte går ut på att man riskerar livet för världsfreden utan att finnas där för sin unge. Iaf till den fyllt 18. Tror du FM tar emot 55:åriga tanter som pressofficerare? 😉

Intressant läsning. Min man är adopterad och utan (biologiska) släktingar. Jag tror att man då ser på barn med ytterligare en dimension: Det vi andra tar för givet (och ibland inte bryr oss så mycket om) – släktskap och sammanhang – finns inte. Att då få barn, och för första gången se och lära känna en biologisk släkting blir väldigt mäktigt.

Därmed inte sagt att något är rätt eller fel, bara att vi alla är olika och har olika bakgrund.

Jag kan verkligen se vilken betydelse barn får i den situation du beskriver. I mina ögon låter det självklart att vilja bilda en egen familj i saknaden av andra familjemedlemmar, och kanske i känslan att skapa samhörighet osv.

Tack för ett självutlämnande inlägg, Fredrik. Precis som andra här skrivit får du naturligtvis göra dina val i livet, precis som vi alla. Jag respekterar dig djupt för detta.

Jag tycker dock dina argument för barnfrihet känns lite, om jag får säga det själv, lite futtiga. Att det är trist att umgås med barn, eller att man ska tvingas in någon sorts föräldranorm? Njae, är livet bara en fest som ska skojmaximeras i varje stund? (Jag tror det är lite mer än så). Jag vet många föräldrar som egentligen tycker det är rätt trist att leka, men som någon skrev här uppe, barn skaffar man inte för att det är kul att ”få bli barn själv på nytt”. Tror jag. Och när det gäller normer, så finns de ju överallt i samhället, oavsett vilka kretsar man väljer att umgås i. Det finns miljoner sätt att utöva sitt föräldraskap, skulle jag säga. Att vägra baka bullar till skolan går alldeles utmärkt, det är många som går till konsum och köper färdiga 😉 Bor du i en storstad är dessutom acceptansen för egna val större än någonsin.

Ditt sista argument är lite mer intressant tycker jag. För mig känns det som en rätt dystopisk syn på livet. Det klart att det är tufft att vara en människa i många fall, men jag envisas i alla fall med att hela tiden hoppas och tro på att jag som enskild individ – och även de som jag lever med, vänner, bekanta, familj, människor jag gillar omkring mig – att vi tillsammans kan göra det lite lättare. Men, jag är väl en envis utvecklingsoptimist, och delar man inte den synen blir det kanske annorlunda.

Nej, för mig skulle det största argumentet mot ett liv med barn vara möjligheten att fullt ut förverkliga någon sorts högre livsprojekt. Har man kanske en väldigt stark drivkraft att åstadkomma vissa saker, om det är inom konst, politik, näringsliv eller vad det nu månde vara, då klart att tjugo år av föräldraskap tar tid från det.

För mig är det största argumentet för barn att man växer som människa. Alla som jag känner som fått barn har faktiskt utvecklats positivt som människor av det. Börjat värdera det de har mer, slutat gnälla på detaljer, blivit mer förstående, etc. För mig är det ett sätt att känna sig som en del av något större, ansvaret för vad vi gör av vår tid här på jorden blir ännu mer konkret när man ser vilka som kommer få ta över efter en. Men också att inse sina begränsningar, lära sig av dem, lära sig samarbeta med andra, förhandla, ta hänsyn, hantera jobbiga situationer och växa av att kunna lösa dem. Mycket av detta är inte enkla roliga saker utan ofta ganska jobbiga. Men, med risk för att låta pretentiös, så är det ändå av våra motgångar och utmaningar som vi växer (som att skriva sådana här blogginlägg, som du vet kommer få mothugg ;-).

För mig, personligen, är det ändå möjligheten att skapa tillhörighet som gör familjebildandet så oslagbart. Den är också, som jag ser det djupt mänsklig, då jag tror det är djupt rotat i oss som människor att vilja höra samman med andra, att nå ut till andra. Innerst inne är vi alla ensamma, naturligtvis, men vi ägnar våra liv åt att motarbeta detta. Att leva med en annan människa och att skapa familj är kanske det största beviset på detta.

Så tänker jag i alla fall.

Därför är också barn för mig en stor ego-grej, att skapa sin egen avbild är kanske den största egotrippen som finns. På tal om personen som hävdade att du är egocentrisk som inte vill ha barn.

Lycka till med dina val – vad du än väljer!

Tack för dina tankar. Det hjälper mig att förstå hur du tänker.
”är livet bara en fest som ska skojmaximeras i varje stund?” undrar du? Kanske inte, men varför skulle jag inte vilja leva ett så roligt och härligt liv som möjligt?

Du pratar om att normer finns i hela samhället oavsett om man har barn eller inte. Det stämmer, men skillnaden är att normerna inte trycks på mig på samma sätt genom de ”instanser” som mitt eventuella barn tillhör (skola, andra föräldrar, föreningar, klubbar osv). Det är en väldigt stor skillnad tycker jag.

I övrigt respekterar jag förstås ditt val och dina synpunkter. Känns dock tråkigt om mitt liv avfärdas som futtigt och mindre värt för att jag inte har barn. Det innebär att hela livet fram till barnanskaffandet bara är en transportsträcka tills det ”riktiga livet börjar”. Nu överdriver jag förstås, men det måste ju gå att hitta en mening med sin tillvaro även utan barn. Det gör jag i alla fall.

Jag tycker att två saker är lite märkliga i ditt inlägg, dels uttalandet om ”futtigheten” i Fredriks argument och dels beskrivningen om hur föräldrar automatiskt växer som människor.

För mig finns inget annat argument för att skaffa barn än att man vill ha barn. Om man inte tycker att någonting med att skaffa barn verkar bättre/roligare än saker man uppskattar med att vara barnfri så är det för mig självklart att man låter bli. Tanken att man ska lida och harva på här i tillvaron för att livet ska vara levt på riktigt känns lite lutherskt förlegad. Självklart kan man vara en både bra och villig förälder utan att vara förtjust i att leka med barn, men då bör den oviljan kompenseras med annat man uppskattar att göra med barn (baka, titta på film, åka pulka etc) för barn behöver faktiskt kvalitetstid med sina föräldrar. Tanken att det skulle vara automatiskt meningsfyllt att skaffa barn hänger jag inte alls med på; exakt vad med att ta dig an ett eget barn på heltid (ett som de flesta faktiskt dessutom sätter till världen själva) är ädlare än att inte göra det? Om det är något man borde respektera är det att ingen hittills har kunnat presentera några argument för vad som är ”meningen med livet” och att det då verkligen borde vara upp till var och en vad de vill göra med sitt liv. Vem är jag att säga att tex bygge av modelljärnvägar inte kan ge någon annan mening i sin tillvaro?

Sen hade det också varit önskvärt om fler funderade på huruvida de är lämpliga som föräldrar eller inte, men det finns tyvärr väldigt lite utrymme för så genomtänkta självrannsakningar har jag märkt. Jag har själv kommit fram till att jag inte skulle bli lämplig som förälder för att jag skulle bli väldigt bitter av att avstå från min barnfrihet och chansen att detta inte skulle gå ut över mina barn är minimal. När jag försöka förklara detta för folk som ifrågasätter mitt beslut så blir det argumentet lustigt nog snarare, i sig självt, ett argument från deras sida till varför jag ”skulle bli en så bra förälder”. Bara för att jag har funderat mycket vad jag anser att barn har rätt att förvänta sig av sina föräldrar (att inte känna sig i vägen eller att ens föräldrar ångrar att de skaffade dig) så verkar folk alltså desperat intala sig att jag därmed skulle kunna förse dem med det.

Din uppfattning att dina vänner som har skaffat barn alla har växt som människor får stå för dig, det är inte något jag håller med om. Snarare tycker jag att föräldrar ofta blir mer inskränkta och själviska (eller snarare familjesjälviska) än de var innan. Att deras tillvaro såklart fokuseras till deras barn och partner är inget som förvånar eller upprör men de börjar ofta förvänta sig att andra människors också ska göra det och de kan vara väldigt respektlösa inför barnfria människors tid. ”Att inse sina begränsningar, lära sig av dem, lära sig samarbeta med andra, förhandla, ta hänsyn, hantera jobbiga situationer och växa av att kunna lösa dem” är absolut saker som jag håller med om är beundransvärda men jag håller absolut inte med om att detta är något föräldrar gör i större utsträckning än barnfria människor. Många föräldrar hanterar snarare föräldrarskapet genom att curla sina barn för att det är ”för jobbigt att vara konsekvent”, gnälla om och ställa krav på andra människor men inte på sig själva eller sina barn samt köra över utomstående till förmån för sin egen familj. Att försöka prata med föräldrar vars barn har betett sig illa mot någon annan kan verkligen ge en en chock – de blir inte sällan ruskigt giftiga i sin reflex att försvara sitt barn (och sig själva).

Jag tror att de människor som faktiskt funderar igenom sina beslut (innan de fattar dem), som gör saker de är villiga att ta konsekvenserna av och som inte tvingar på andra sina val för att känna sig bekräftade är de som uppfattas som ödmjuka, samarbetsvilliga och mogna av sin omgivning. Sådan kan man vara/bli båda som förälder och som barnfri.

Tack för ditt nyanserade inlägg i denna ”debatt” hoppas verkligen att det når farm till de som reflektionslöst kritiserar barnfria människor och förhärligar de som har barn!

To each their own. Och om detta kunde vara något som fler tog till sig, vore världen lyckligare. Ursprungsposten gjorde mig glad. Att läsa någon som sakligt säger en del av de saker jag tänker. Mamma Bs kommentarer också, att få höra den sidan av saken – för jag har varit SÄKER på att den har funnits, men aldrig hört någon erkänna det. Och sedan kommer en som den just ovan, Lisa Magnusson, och säger just sådana saker om ”man” alltid får höra, och jag tänker att jag inte skall bli arg för, trots allt, to each their own.
Vad gör jag med min tid, som inte har barn, och inte kan se framför mig att jag skulle vilja ha det? Jag lever. Precis som alla andra. Fyller min tid, eller försöker få den att räcka till. Försörjer mig, lagar mat, sover – och alla andra saker. Håller mig fysiskt akvit, ser till att balansera sociala trevligheter (jag festar inte, röker inte, dricker inte – saker som också provocerar, konstigt nog) med måsten som arbete och studier, intressen såsom att måla och resa eller vad det nu kan vara. Jag vet att man kan ha ett fantastiskt liv också som förälder! Jag har rest mycket med min familj, när jag själv var liten. Jag har två vänner som har den bästa familj jag kan tänka mig – harmonisk, glad och inte alls utan konflikter, men med ett bra sätt att hantera dem. Barnen kom in i deras liv, de har inte anpassat sig efter barnen slaviskt, och de gör det så bra. De är trevliga att umgås med, och det är trevligt vare sig barnen är med eller inte. Jag hjälper gärna folk med deras barn, jag har god hand med dem sägs det, och det har jag inget emot.

Men jag vill inte ha några själv. Jag är inte en hel människa (som så många, många andra, men jag använder det bland annat som ett argument när folk verbalt går på krigsstigen över mitt val att inte skaffa barn, och jag tycker att det är såpass viktigt för mig att mina hypotetiska barn skulle ha en relativt lugn och sansad och tålmodig mor, som inte hade humörsvängningar eller tillitsproblem eller vad det nu kunde vara), jag tänker för mycket, behöver min ensamtid så mycket att folk har svårt att förstå, och jag skulle inte vilja se dem växa upp i samhället som det ser ut. Inte alls, faktiskt.

En del mår bra, utvecklas, av att ha barn. Min under tonåren allra bästa väninna råkade tidigt få barn, och det var någonting som liksom klickade till i hjärnan för henne, och hon hittade sig själv och sin väg att gå. Men det är inte min väg. Jag är glad för hennes skull, men det hade varit helt fel för mig.
Jag känner inte att jag saknar någonting genom att inte ha barn. Tjugo år av att behöva ha någon fler att tänka på, ta hand om, än mig själv? Det ser helt omöjligt ut… för MIG. To each their own. Jag fyller min tid med saker som får mig och andra att må bra. Jag har en god mental förmåga, och jag har tänkt mycket, och intensivt, och föreställt mig – men barn, det är någonting som andra gör bättre än mig. Det är inte min väg att gå, inte min sak att göra.

To each their own. Och frivillig barnlöshet är min sak, utan att jag dömer, föraktar, beundrar, avundas etcetera etcetera, de som inte gör som jag.

Förstår dig fullt ut.

Är själv en ofrivillig pappa, gift med en ofrivillig mamma och boende med två underbara, men tidstagande, barn.

En kort historia: Sista året på min och min frus utbildning (olika utbildningar men samma examensår) blev vi med barn. Förhållandet hade börjat knacka, var på väg att upplösas, men en miss i skyddet gav ett barn. Abort diskuterades aldrig, vi kände gemensamt att det inte var rätt väg att gå, att det var ett mer aktivt beslut som vi aldrig skulle kunna ta tillbaka.

Så där var vi, två urfattiga studenter i en alldeles för liten lya, långt ifrån våra föräldrar och med ett år kvar innan examen, och ett barn på väg.

Så här tio år senare inser jag att livet inte blev vad jag ville, att barnet kom och förstörde mina högst egoistiska planer. Jag ville forska, resa, ha råd med excesser, förkovra mig inom litteratur och filosofi, säsonga i alperna; allt det en 22-åring ser framför sig att göra barnlös med välbetalt jobb. Inget av detta har slagit in, är en känsla jag får i mina mest pessimistiska stunder. Och jag vet, känner, att min fru är en aning deprimerad. Även hon hade planer, ville starta företag, gå längre i sin utbildning, kanske till och med testa att leva som singel ett tag.

Men samtidigt har de senaste tio åren gett oss väldigt mycket mer. Vi har lyckats få varsin karriär trots mycket tid med barn, vi har offrat gemensamma kvällar till att åka in till jobbet när ingen annan är där. Vi har tappat kontakten med i stort sett alla vänner från vårt liv innan, ett helt annat liv fyllt med upplevelser, fester och gemenskap. Våra gamla vänner är för det mesta fortfarande utan barn, lever fortfarande det livet och har råd med saker som vi aldrig skulle ha råd med eftersom de tjänar lika mycket, men utan alla utgifter som kommer med större boende, barnkläder etc. Vi har nya vänner, vänner vi aldrig trodde vi skulle kunna umgås med, människor med helt annan bakgrund och livsåskådning.

Vet inte om jag har någon poäng med detta, mer än att jag håller med i vad du skriver, att jag tyckt precis likadant, men ödet ville annorlunda. Att det tog lång tid innan jag accepterade min nya situatio, om jag ännu har gjort det. Men likväl lever jag ett liv nu som jag inte kan föreställa mig att vara utan. För mellan all sömnlöshet, bråk och oro har barnen ändå fyllt mitt liv med något annat som är svårt att ta på. Ett syfte? Vet inte, men jag tar mig upp när barnen vaknar tidigt med ett leende. Och nu när barnen blivit tillräckligt stora kan jag återuppta skidåkningen med dem, kan återuppta skogsturer med dem och bjuda in dem i en värld som jag en gång minns så väl glädjen i att upptäcka som liten. Och kanske en tröst i sammanhanget, när barnen är mer självgående och vi får mer tid för varandra kommer jag inte ens fyllt 40…

Det är flera andra som också är inne på att när väl barnen kommer så blir det som det blir, och man hittar en mening och en glädje i det. Jag kan verkligen förstå det perspektivet och jag tror att jag skulle känna likadant. Vi anpassar oss och hittar meningen/nyttan i de val vi gör, oavsett vad de består av tror jag. Det låter som att ni har ett fint liv tillsammans. En sak jag funderar på är om det är lätt att projicera alla förlorade projekt eller drömmar på det faktum att man fick barn, när det kanske ändå inte blivit av? Det är ju svårt att veta såklart.

Mycket bra inlägg. Många bra kommentarer. Jag gillar att frågan lyfts upp och funderas över. Själv är jag, vad jag brukar kalla, frivilligt ofrivilligt barnlös. Det började med att vi bestämde oss för att ”skaffa” barn (eftersom normen säger så) men så visade det sig att vi inte kunde. Då påbörjades fruktansvärt jobbiga försök med ivf som frestade mycket på kroppen, psyket och förhållandet. Efter ett par försök började vi fundera över vad det var vi egentligen kämpade för, om det var värt att utsätta oss för allt detta. Vi kom fram till att avbryta allt och faktiskt istället leva ett lyckligt liv utan barn. För vi hade ju redan ett fantastiskt liv tillsammans, varför äventyra det med jobbiga ingrepp som ändå kanske inte skulle lyckas. Nu så här i några år i efterhand är vi otroligt nöjda med vårt beslut att leva ett barnfritt liv och vi vill inte ha det på något annat sätt. Vi ogillar absolut inte barn, men vi vill inte ha några. Konstigare än så är det inte.

Oftast är jag öppen med att vi inte ska ha barn, dock blir jag ibland trött och orkar inte ta diskussionen om varför vi valt att leva barnfritt och säger istället att vi inte kan få barn (för det är ju faktiskt sant). Då vågar de sällan ställa fler frågor och det blir tyst … förutom en del som tror att de kan lösa vårt ”problem” genom att berätta om att man faktiskt kan adoptera barn. Big surpirse!

Vad skönt det vore om alla bara kunde få göra sina egna val i livet utan att man ska ”rättas in i ledet” av andra.

Tack Fredrik för att du lyfter frågan.

Måste man ta ställning? Okej att det är fint om alla får göra sina egna val i livet, och det är många i kommentarerna som har bra argument för båda sidor, men många verkar ändå inriktade på att det är ett val man ska göra.

Antar att man inte måste ta ställning egentligen förrän en situation uppstår där antingen en partner vill eller inte vill ha barn. Eller att man blir så gammal att det är för sent. För mig som 35-årig singel så dyker barnfrågan upp ganska tidigt i en ny bekantskap, vilket ju är förståeligt med tanke på hur snabbt fertiliteten sjunker hos framförallt kvinnor efter 35.

Jag älskar att umgås med barn. Jag känner många barn och har känt barn i hela mitt liv. Min mamma har arbetat som dagmamma i vårt hem ända sedan jag var liten. Först var dagbarnen mina vänner, sedan jobbiga småsyskon liksom mina egna biologiska, till att bli älskade sladdsyskon och nu ungefär kanske som syskonbarn. Vi träffas ibland och leker och läser sagor och de är en stor del av mitt liv. Jag tycker att det är underligt när mina jämnåriga säger att de inte känner några barn, och inte har gjort det sedan de själva var barn (inte underligt i som att jag inte förstår varför, men att samhället separerar små människor från stora tycker jag är konstigt). Barn ses som mystiska och ”långt in i framtiden”. För mig har de alltid varit närvarande. Fysiskt, och som en längtan i mitt hjärta att själv få bli förälder.

Därmed inte sagt att jag inte förstår de som inte vill bli föräldrar. Jag har full förståelse för de som inte vill ha barn, jag har full förståelse för att människor istället vill resa eller hjälpa andra eller göra storslagen karriär. Jag kan ibland önska att min längtan inte varit så stor så att jag hade velat prioritera mitt liv annorlunda.

Men ur barnens perspektiv så tycker jag inte att den som inte vill bli förälder ska försöka få barn på grund av en samhällsnorm. Jag vet inte hur många barn som har lärt sig att gå och prata hemma hos min familj när deras föräldrar jobbar och lämnar bort dem i omsorg 9-10 timmar om dagen. Jag har en längtan efter barn för att jag vill vara med dem och för att jag vill prioritera dem och umgås med dem. Jag säger inte att det är mer rätt än barn som bara kommer ändå, men vill en inte ha barn så tycker jag faktiskt inte att en ska försöka få några. Då kan vi gemensamt älska dem små som redan finns. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Min slutsats är att alla gör så gott de kan och många känner nog skuld över att de inte träffar sina barn tillräckligt när de samtidigt vill fixa en karriär. Jag tänker att det finns ett annat problem som har med samhället och våra förväntningar på karriärmål etc. som också kan försvåra.

Ja, jag tror verkligen att alla gör så gott de kan! Förstår att det kanske inte framgick i min kommentar. Det jag försökte säga är att jag tycker att de personer som inte vill bli föräldrar men som funderar på att bli det på grund av att de följer livsschemat/normen kanske ska tänka igen. Vårt samhälle är så omhändertagande att föräldrarna klarar sig, men det är barnen som far illa. Och känner en redan som barnlös att barn är tråkiga att umgås med betvivlar jag att de blir roligare bara för att de är ens egna.

Ett väldigt bra inlägg!

Jag tror faktiskt att en anledning till att många känner att man måste skaffa egna barn är just att det i vårt samhälle är så vanligt att helt sakna barn i sin tillvaro mellan att man själv är det och att ens vänner börjar skaffa barn. Det har nog delvis att göra med att vi är så ålderssegregerade (fram till vi kommer ut i arbetslivet ordentligt åtminstone) samt att kärnfamiljer är en ganska isolerande liten enhet. Jag, som har växt upp som äldsta barnet i en familj med två omgångar sladdisar, har varit omgiven av barn under hela min uppväxt. Jag spenderade större delen av min ”fritid” med att passa syskon och deras vänner och kan fortfarande bli förvånad när jag inser att vissa av mina vänner aldrig har bytt en blöja när de själva skaffar barn. Inte konstigt att barn blir ett lite magiskt fenomen, både på gott och ont.

Jag har själv kommit fram till att jag inte vill ha egna barn men det betyder ingalunda att jag inte tycker om barn; jag tror bara att det finns andra sätt att ha barn i sitt liv. Jag hjälper till exempel till med läxhjälp på det lokala biblioteket och har via det även tagit mig an en rar liten protegé (som vid det här laget inte är så liten längre :)). Jag skulle också gärna ställa upp som stödperson till barn som behöver en ”extrafamilj” och håller på att sälja in den tanken till min man.

Om jag skulle ändra mig vad gäller egna barn så skulle jag också överväga adoption – det finns så många barn i världen som går en horribel framtid till mötes som ensamma och utsatta, helt utan privilegier som en kärleksfull familj, utbildning och möjligheter. Jag tycker att det är beklagligt att adoption är en så invecklad och dyr process att det för de flesta människor inte är rimligt att överväga adoption som självvalt alternativ till biologiska barn. Jag förstår absolut grundtanken att kontrollera folks lämplighet som föräldrar men det blir ju rätt bisarrt när man uppenbarligen inte behöver genomgå samma kontroll om man bara är fertil.

+1 och Gilla, på dina kommentarer!

Det är beundransvärt vilken självrannsakan du genomgått för att komma fram till ditt beslut. Och den självrannsakan många frivilligt barnlösa/-fria uttryckt i sina kommentarer. Säkert liknande den process man måste gå igenom för att få adoptera.

Jag undrar just hur många biologiska föräldrar som gjort en motsvarande rannsakan innan de valt att skaffa barn. Antagligen en mycket lägre procent eftersom det normalt fungerar så för de (oss) som följer normen.

En självrannsakan en som ofrivilligt barnlös också går igenom när man måste ta läkarvården till hjälp. Då behöver en verkligen diskutera med sig själv och eventuell partner, vill ja/vi det här?

Jag tycker det var en fin text. Jag har själv två små barn och älskar dom på ett sätt jag inte visste att man kunde älska innan de kom. Jag tycker att den kärleken, för mig, definitivt är värd det slit som det faktiskt är att vara förälder. För jag tycker att allt det du skriver stämmer. Och jag tycker att det är ansvarsfullt att, som du har gjort, tänka igenom vad det innebär innan man ger sig in i det.

Jag tror att barn eller inte är något som är mycket svårt att rationellt argumentera sig fram till. Exakt hur det är vet man ju inte förrän man fått dem och då är det ju för sent. Det går till slut bara att gå på sin egen magkänsla.

Eftersom den magkänslan och det beslutet är helt individuellt är den kanske viktigaste slutsatsen att vi allesammans, föräldrar, ofrivilligt barnlösa och frivilligt barnfria kan tänka över med vilken attityd vi bemöter andras beslut att skaffa eller avstå från barn. På det sättet ser vi till att så många barn som möjligt kommer så bra rustade som möjligt för att möta vår gemensamma värld. Och att fler vuxna känner att de blir respekterade i sina beslut kommer att göra den där världen allmänt lite skönare för dem att möta.

Det var fint skrivet. Acceptens är lite av bristvara, kanske från båda håll i såna här diskussioner. Flera andra är också inne på att vi borde bli bättre på att bara acceptera andras val och inte vare sig skuldbelägga eller överföra våra egna värderingar (om inte någon frågar förstås, vilket jag gjort i det här inlägget).

Jag känner igen mig i så otroligt mycket av det du skriver, Fredrik! Jag har aldrig velat ha barn, inte sedan tonåren, då jag inte ens tyckte om barn generellt, men inte heller i vuxen ålder fast jag nu gått ifrån att ogilla barn aktivt till att uppskatta till exempel mina vänners barn och umgänget med dem. Men jag vill inte ha några egna barn. Precis som du också skriver så har jag också tänkt att barn säkert kommer sen, även om jag inte känner minsta lust just NU. Nu är jag 30 och blir bara mer och mer säker på att jag verkligen inte vill ha barn, funderar till och med på sterilisering. Jag har haft tur och inte blivit särskilt ifrågasatt för mitt beslut, visst har någon i bekantskapen nån gång blivit provocerad men från min familjs sida har det inte blivit någon större grej. Min mamma kan lite skämtsamt fråga sig vad hon och min pappa gjort för fel eftersom tre av hennes fyra barn inte vill ha egna barn, men respekterar våra beslut. Jag har dock stött på åsikten att min egen uppväxt måste ha varit traumatisk eftersom jag inte vill bilda familj med barn inkluderade, men inget kunde varit längre från sanningen. Jag och mina syskon hade en uppväxt som var närmast bullerbyartad, vilket jag känner mig otroligt tursam över. Jag vill bara inte ha barn, det är inte en skada från ett trauma som gjort att jag tagit det beslutet utan min fria vilja. Min bästa vän sedan 15 år tror fortfarande att jag ”fejkar” min ovilja att skaffa barn, det kan irritera mig att inte bli tagen på allvar de gångerna. VARFÖR skulle man fejka en sån sak? När jag träffade min nuvarande sambo för några år sen så var jag tydlig med att jag förmodligen aldrig kommer vilja ha barn och om det var nånting han ville i sitt liv så var jag inte rätt person för honom. Han sa då och säger fortfarande att han alltid föreställt sig att han skulle ha barn i framtiden eftersom det är ”kutym” men barn är inget han saknar i sitt liv eller aktivt vill ha och han är nöjd med det. Jag kan däremot fortfarande oroa mig för att han i framtiden kommer känna att han förvägrades något, barn, på grund av mig men jag kan inte göra så mycket mer än att köra med öppna kort och lita på att han också gör det.

Det är intressant det här med att folk går runt och gör saker för att ”de tror det är så det ska vara”. Det tål att tänkas på, och det gäller ju väldigt många andra saker också.

Jag kan verkligen relatera till det du skriver om din situation med din partner.

När jag och min man träffades trodde jag fortfarande att jag ville ha barn och när jag till slut började inse att jag faktiskt inte ville så skedde det över en längre tid när vi pratade väldigt mycket om varför jag kände mig stressad och olycklig. Han har aldrig haft något direkt eget intresse av barn som så, utan också mest känt att det är något man skaffar för att det är så man gör. Så vi kom gemensamt fram till att vi faktiskt inte vill ha barn någon av oss, men eftersom det var min kris som initierade diskussionen så är det såklart svårt att inte ibland tänka att risken finns att han har gett upp något för min skull som kan göra honom bitter i framtiden.

Det hjälper inte heller att det är det senaste vapnet i mina föräldrars arsenal för att jag ska skaffa barn ”innan det är för sent”. De har lanserat skuldbeläggning av typen ”vi tror att R skulle bli en underbar pappa, har du tänkt på att du förvägrar honom det?” och hot som ”tänk om han lämnar dig när han till slut inser att han vill bli förälder”. Det sista är nästan lite lustigt eftersom min lillebror hade en flickvän för några år sedan, som blev gravid som 16-åring och behöll barnet för att hon trodde att det skulle rädda hennes dåvarande, knakande förhållande till barnets far. Mina föräldrar ojade sig något oerhört över det tragiska och lite korkade i detta beslut, men tydligen tycker de att det är fullt rimligt att jag ska använda mig av samma sätt att rädda mitt äktenskap om risken finns att det inte skulle hålla annars.

För egen del så tänker jag, precis som du, att jag inte kan göra mer än att köra med öppna kort. Om min man (eller jag för den delen) ändrar sig en dag så får jag väl ta ställning till det då. På ett sätt känns det ändå bra att det är jag som har ett ”bäst före-datum” i den här situationen – det tar bort en del av stressen att jag kanske har övertalat/övertygat honom om att välja bort något som han egentligen skulle uppskatta.

[…] Med jämna mellanrum händer det att någon förväntar sig att jag ska känna mig kränkt eller upprörd av människor som inte vill ha barn och att de har ett bättre liv utan. Paneldiskussionen i “Barn till varje pris?” hade lite av den tanken och nu har jag fått ett par länkar till Fredrik Wass blogginlägg om “Tankar om barnfrihet”. […]

Tack för en berikande bloggpost.

Vet själv med mig att jag ofta uttrycker mig klumpigt inför mina barnlösa vänner. Att jag pratar om barn som något självuppfyllande osv. Inser att jag nog kan promota det här med att skaffa barn på ett ibland lite osmakligt sätt. Försöker att jobba på det.

Sen personligen så kanske jag mörkar, eller i alla fall slätar över, lite av de negativa sidorna med att ha barn. Just nu går det knappt en dag utan att jag i någon situation önskar att jag inte hade barn. När jag bara vill få sitta på soffan och läsa klart det jag läser eller när jag ser att någon ska göra något jävligt roligt som jag inte kan göra för jag hela tiden har två barns behov att tillgodose. När jag inser att den mest självförverkligande stunden på hela gårdagen var när jag gick mellan hemmet och förskolan, ensam, med en kopp kaffe.

Känner jag mig provocerad av att någon väljer att inte skaffa barn, knappast. Kan folk uppfatta mig som en sådan person, troligen.

Det ryms många känslor i föräldraskapet är min slutsats. Det växlar mellan att det är jobbigt och helt fantastiskt, och det är väl lite av grejen antar jag. Din kommentar tyder också på det. Dock intressant att du väljer att mörka det negativa samtidigt som du promotar det positiva för dina barnlösa vänner.

Det låter som en vettig slutsats.
Vad jag vill mena är kanske att jag genom att berätta om det som är bra och fantastiskt med att bli förälder snarare än att berätta allt det jobbiga rättfärdigar mitt val, för mig själv. Medan den som lyssnar kanske ser det som ett ifrågasättande av alla som väljer att inte skaffa barn, fast jag aldrig menat det så.
Kan ju också tillägga att jag inte har några barnlösa vänner som uttalat inte vill ha barn, vi är bara ganska unga så de flesta har inte nått upp till snittåldern för att skaffa barn ens, jag var tidig i mitt barnalstrande sett till den stad jag bor i.

Det är väl det som är grejen oavsett vad man väljer, tänker jag. Att vara barnfri/barnlös har också för- och nackdelar – ibland är det fantastiskt och ibland är det lite tråkigt. Vad man bestämmer sig för bör i min värld handla om vilket man tror gör en lyckligast, snarare än vilket som gör en absolut lycklig. Om man tror att något av alternativen ska göra en nöjd i varje situation och varje tid så blir risken ganska stor att man försöker dölja de negativa sidorna för att man tror att de säger att man har valt fel. Risken verkar också öka då att man försöker pressa på andra samma val för att man får ett ännu större behov att bekräfta för sig själv att det ändå var det enda riktiga valet.

Som biolog känns det ibland som om barn är meningen med existensen, allt liv runt oss på planeten har egentligen ett huvudsyfte; att föröka sig. att föra generna vidare och evolvera..
Vad blir då syftet med existensen ur ett biologiskt perspektiv? Om vi nu endast är behållare för den själviska genen.

En stor del av viljan att ha barn, eller den lycka som infinner sig är nog helt och hållet biologiskt styrd.. ett slags belöningssystem från våra gener; tack du har utfört ditt uppdrag.

Jag tror dock ideer, skapelser, företag och kulturella värderingar är minst lika viktiga att föra vidare till nästa generation..

eller som Oscar Wilde sade:
Homosexualitet är guds sätt att se till att de riktigt begåvade icke betungas av barn .. 🙂

Civilisationen har ju kommit så långt att inte alla i vårt samhälle måste ha barn för att stammen ska överleva så att säga. Att vi har högkultur, företag, organisationer etc. är en effekt av det. Även barnfrihet blir väl en naturlig del i det mönstret antar jag.

Känner så oerhört väl igen mig i alla diskussioner. Och det väcker starka känslor, för det är så svårt. När man är kvinna börjar frågorna kring 29-års åldern. Om man inte är i fast förhållande kommer frågan om det inte är dags att stadga sig. Som om kan kan plocka ut någon lämplig kandidat från en gottepåse, gärna med god ekonomi, fin bakgrund och högskoleexamen (minst). När/om man träffat någon kommer inte bara frågan från de närmaste utan redan när 1-2 år gått på ett förhållande (som åtminstånde jag tycker är ganska kort tid att ha känt en person) kommer även gamla ex, ytligt bekanta och vänners föräldrar och ställer frågan om det finns några planer på barn. Varför är alla så angelägna? När vi som vuxna utan barn oavsett om det är frivilligt, planerat, oplanerat eller av annan anledning hela tiden får omvärldens press på oss att besvara frågan, när ska vi få egen tid att ens fundera på vad VI VILL? Känslan som infinner sig är, i alla fall för mig, att det är någon sorts plikt att skaffa barn. Något man gör för att andra äntligen ska få bli mor eller farföräldrar, de längtar ju så. Ställer man frågan så får man självklart svaret: Nemmen nej, det är ju ditt liv och ditt val, inte ska du väl känna så. Och vad vet jag, jag kanske inte ens kan få barn? Lever man dessutom i en relation där barn redan finns med i bilden så ser jag både hos mig själv och bland vänner att lever i en vardag där man ser problemen. Ständigt sjuka barn som kommer hem från dagis och skola med förkylningar och kräksjuka. Vardagspusslet som togs till ytterligare en dimension. När det är svårt att få ihop vardagen, prova då att slänga in en sambo/man/fru, barn, ex och deras nya familj i ekvationen. Att skaffa ytterligare ett liv och pussla ännu mer känns inte så spännande de dagar det är som värst. Kanske man skulle varit singel? Sedan är jag där och vacklar. Skulle det inte vara mysigt ändå, att få barn, vara familj ”på riktigt”, en egen, inte lånad. Känns som om jag aldrig kommer att kunna besvara frågan på hur jag vill ha det.

Ett väldigt uppfriskande inlägg Fredrik, och jag tycker din hållning är helt okontroversiell. Att den provocerar vissa tyder precis som du säger på att du utmanar en norm.

Jag uppfattar också ditt inlägg som uppriktigt nyfiket, och därför skriver jag några rader om hur jag ser på de här frågorna.

Själv tycker jag att beslut om den egna livsstilen är något som bara rör individen (självklart så länge det inte skadar andra) och jag har faktiskt svårt att se hur man ens kan tycka annorlunda – om man mår bäst av att inte skaffa barn; good for you!

Däremot kan jag störa mig på barnlösa/barnfria som klagar på barns rätt att ta plats i det offentliga rummet (de är ganska många som klagar), och det av en rad anledningar, den kanske mest uppenbara att de själva en gång varit barn i det offentliga rummet. Det uppfattas lätt som egocentriskt och empatilöst.

Vad gäller min egen syn på barn så är det som med det mesta i tillvaron, med både plus och minus. Självklart kan det vara väldigt jobbigt med inskränkningen i friheten, men plussen överväger helt klart.

Jag tror definitivt inte att man ska avfärda den biologiska driften som en stark faktor, det är så klart inte BARA normen som driver folk att skaffa barn. Om jag inte hade skaffat barn hade jag nog känt mig lite som en isolerad ö i tiden och i universum, men precis som du säger finns det ju många sätt att göra avtryck.

Som många påpekat är det ett slags kärlek som överrumplar en, och jag upplever att mitt känsloregister breddats väldigt, även utanför familjen. Jag tycker att jag blivit en mer empatisk, förstående, tålmodigare och mindre dömande person och jag har definitivt sett samma utveckling hos andra som blivit föräldrar. Samtidigt får man se upp så att det inte blir en fullständig ”jagupplösning”, föräldrar kan med rätta upplevas som rätt tråkiga när identiteten blir ”förälder” och inte så mycket mer.

Åren med barn har inte nödvändigtvis alltid varit de roligaste, men absolut de lyckligaste – för mig. Så behöver det så klart inte vara för andra.

Fint med dina reflektioner Björn. Jag förstår verkligen hur intoleransen för barn i det offentliga rummet är något som är jobbigt. Jag tycker nog som du att det borde finnas en högre tolerans, men det är väl något vi önskar inom fler områden än bara barn antar jag.

Å andra sidan kan jag känna att stora delar av samhället i övrigt är anpassat efter kärnfamiljsidealet, allt ifrån hur livsmedelsbutikernas utbud ser ut till kostnader för boende eller sociala normer för hur man umgås osv. Men det är kanske mer kopplat till tvåsamhet än till familj när jag tänker efter.

Jag valde att sterilisera mig för att jag var helt övertygad att jag inte ville ha barn. Då var jag 32, nu är jag 40 och det var helt rätt beslut för mig. Jag har svårt att förstå varför så många blir provocerade av det. Vi är individer med olika preferenser helt enkelt. Bara för att mitt jobb passar mig superbra så tycker jag inte att alla andra ska ha samma jobb. Bara för att jag har valt att bo i Stockholm så tycker jag inte att alla andra också ska vilja bo här. Jag gör val i livet för att maximera min lycka. Andra gör förhoppningsvis likadant. Vi väljer det som passar oss. Jag gläds åt mina vänner som blir lyckliga när de skaffar barn. Jag är så glad för min syster som fått en son och som älskar sitt liv som mamma. Jag sörjer med vänner som har haft problem att skaffa barn och håller tummarna vid varje ivf. Jag vill se mina vänner lyckliga och förstår att vi inte blir lyckliga av samma saker. Och de förstår mig också. Det är mest folk som man inte känner så väl som har åsikter om mitt val. Konstigt nog, jag säger ju knappast till dem vilken telefon de ska köpa eller vilken bil eller var de ska bo eller vad de ska äta till middag… Inte säger jag åt dem att de kommer ångra att de skaffar barn heller, jag utgår ifrån att de är vuxna och mogna nog att fatta egna beslut.

Vissa kan tycka att man är egoistisk om man väljer att inte skaffa barn, men det har jag svårt att förstå. Då låter det som att de inte skaffat barn för att de vill detta och gläds åt sina barn utan för att de tvingats offra sig. De flesta skaffar väl barn av egoism (bli lyckligare med barn), lika väl som att jag och en del andra avstår att skaffa barn av egoism (bli lyckligare utan).

Mycket intressanta tankar. Just det där med att barn är en uppoffring, och att en inte får bli för lycklig utan barn, för då har en inte förstått något och ens liv saknar mening typ. Som någon skrev tidigare här, att ”man skaffar inte barn för att få ett bättre liv”. Med de förmåner vi har i vårt samhälle låter det ju nästan som självplågeri att skaffa barn om det är något som en tror kommer leda till ett sämre liv. Speciellt när det ändå finns möjligheten att inte göra det.

Jag frågade min mamma om detta, för jag tänker också mycket på att det inte behövs just mitt barn som något slags bidrag till världen och dess överlevnad, och på allt barnet kommer utsättas för (även om jag tycker att det härliga med livet inte heller får glömmas bort här). Hon svarade: men det är känslan av att någon kommer efter en själv. (I tiden, släkten alltså.) Att inte allt försvinner med mig. Att någon finns kvar, kommer efter mig.
Det tänker jag mycket på. för jag undrar om hon inte (banne mig) har rätt. Jag är dessutom lite rädd för hur det ev kommer kännas att vara 60, 70, 80 och inte ha barn. Tänk om jag ångrar mig? (Kanske sämsta anledningen att bli preggo dock. Tänk om jag ångrar mig.)

Kan du inte bara plantera ett fint träd om du vill lämna något efter dig? Eller sponsra en fin parkbänk? Man blir snabbt bortglömde oavsett, snart är ens barn och barnbarn också döda. Möjligen om man vill glädjas åt att någon utspädd del av ens DNA vandrar på jorden om 200 år… Och då bara om jorden finns kvar och ens barn och barnbarn också väljer att skaffa barn, annars tar det snart slut. 🙂

Skämt åsido, ja det kan ju hända att man ångrar sig. Men man kan också ångra sig om man väljer att skaffa barn (vilket är så mycket värre). Man kan alltid ångra allt…

När jag har funderat på hur det kommer att kännas att vara gammal och inte ha barn så har jag också sett till att vända på steken; hur skulle det kännas att vara 80 år och ha barn som inte har eller tar sig tid för en?

Vad jag har hört så är det inte de barnlösa som känner sig ensammast på äldreboendena utan de som har barn som inte kommer och hälsar på dem. Kan vara extra bra att tänka på innan man skaffar barn för att man förväntar sig att de ska förse en med något annat än just att ha barn.

Vilken oerhört intressant diskussion. Tack Fredrik och alla ni andra för att ni delar med er!

Jag bryr mig faktiskt inte alls om att folk skaffar barn eller inte. Jag gläds åt de som väljer ett liv med barn och de som väljer ett liv utan. Jag tycker att det är var och ens beslut och förstår mig uppriktigt sagt väldigt lite på andra människor som kritiserar andras levnadsval. (Kanske för att jag avskyr så mycket när andra kritiserar mina.)

Mitt problem har i stället alltid varit mig själv. Hur jag ser på faktumet att jag vill ha barn. Den skam jag känner.

1) I större delen av mitt liv har jag arbetat med volontärverksamhet. Jag har aktiverat mig för att göra världen lite bättre för de runt omkring mig. För att det är förbaskat nattsvart på så många områden. Jag kan räkna upp statistik på hur vidrigt barn behandlas i Sverige i dag. Varje jävla dag. Och jag vet inte hur jag ska värja mig från risken att mina eventuella barn kanske går den framtiden till mötes.

2) Jag är livrädd för att jag kommer avsky det liv jag väljer. För att jag inte passar som förälder. För tänkt om jag inte blir den där mamman som jag tror att jag vill vara? Jag kanske tröttnar? Jag har fuckat upp ganska många förhållanden till andra människor i mitt liv, varför ska jag lyckas med just ett förhållande till mitt barn? Om jag misslyckas, vad nu misslyckas kan vara. Vad gör jag då?

Jag har en sån enorm längtan efter barn. Hur ska jag brottas med de känslorna? En hjärna som säger ”Nej.” och ett hjärta som skriker ”Ja!”? Men kan jag tänka mig vara utan? Nej, trots mina egna argument vill jag ha barn. Det riktigt skriker i mig. Vad gör det mig till för människa? Den skammen bär jag på. Att jag gör det för min skull.

(Jag är ledsen om jag är OT nu, kanske var min kommentar onödig.)

Jag tycker inte att du ska skämmas för att du vill ha barn för din egen skull. Jag tycker snarare att det är en utmärkt anledning. I slutändan blir ingen ”den perfekta föräldern” och du kommer garanterat ”fucka upp” en del saker men även om det är lite klyschigt så skulle jag ändå vilja påstå att osviktande kärlek ändå kompenserar väldigt mycket.

Min mamma skaffade barn för att hon behövde det för sig egen del. Hon hade en synnerligen kärlekslös tillvaro som barn; hennes pappa dog när hon var spädbarn och hennes mamma lämnade ifrån sig henne på ett barnhem. Senare gifte hon om sig och efter några år hämtade hon mamma för att få hjälp med de nya barnen. Mammas längtan efter en egen, riktig familj är alltså väldigt lätt att förstå och även om hon kanske inte har varit intresserad av vissa sidor av att ha barn (alla syskon önskar att hon hade gillat att leka med oss, läsa för oss, titta på film med oss, spela spel med oss, lära oss laga mat osv men faktum är att hon har varit mest intresserad av att kela med oss och inte så mycket mer) så är det ingen av oss som tycker att hon inte borde ha skaffat barn. Hon och pappa har älskat oss helhjärtat och alltid varit väldigt tydliga med det – även om vi som barn har varit medvetna om att mamma ibland har mått dåligt (det är svårt att inte göra när man har hennes bagage) och ibland kunnat säga sårande saker så har vi också varit väldigt trygga i vetskapen om att det inte är vårt fel eftersom hon i övrigt varit så tydlig med hur önskade och välkomna vi har varit i hennes liv.

Jag är Mr. Villamattefarsa med stort A+ i planering. Jag har alltid känt att jag ville ha en familj. Nu har jag en och det passar mig perfekt. Enda överraskningen är hur otroligt blödig jag blivit.

Jag hade hört att man blev känsligare innan men trodde mest det var snack. Nu sitter jag och får en klump i halsen så fort jag hör om att ett barn far illa. Så därför blir jag glad när folk som är osäkra väljer att vänta. Eller att bygga ett liv utan barn.

För det förändrar verkligen allt. Annars gör man fel.

Bra skrivet! Jag tycker att de skäl du anger för att inte vilja ha barn är helt relevanta och legitima. Jag är en av få (fd) ofrivilligt barnlösa som kommenterar, ser jag. En stor del av mitt vuxna liv har jag velat ha barn, men inte fått några. Har verkligen haft anledning att rannsaka min barnlängtan, det skulle ju ev aldrig bli barn, och varför ville jag egentligen ha barn? Vad skulle ett barnlöst (som jag ju kallade det) liv innebära?
Fram till 40 års ålder hade jag inga barn, men jag vill ändå påstå att jag hade ett väldigt bra liv, trots frånvaron av barn. Upplevde varken mig skälv som omogen eller egoistisk, vilket är ord man ibland får höra om man är 30+ och saknar barn.
När jag fyllt 40 gick min dröm i uppfyllelse och jag och min man kunde adoptera en liten flicka. Som nybliven förälder kan jag sakna mitt gamla liv. Inte saknaden efter barn, men friheten. Jag som längtat så länge borde väl vara överlycklig nu? Men riktigt så funkar det ju inte. Att ha barn är ett annat sätt att leva som tar tid att vänja sig vid. Nya sidor av mig själv utmanas. Mitt liv är bra nu också. Jag lär mig nya saker om mig själv och andra. Men jag vill inte säga att mitt gamla öiv var sämre.
Lyssna på dig själv, du vet ju hur du vill ha det. Vi människor har en tendens att vilja pådyvla andra vår livsstil. Strunta i det. 🙂

Jag , som många andra som kommenterat, blir inte heller provocerad av valet att inte skaffa barn. Vi gör alla en mängd val genom livet, en del val är aktiva och andra passiva. Vilka val du gör är upp till dig. De vänner jag har som inte har barn har precis lika rika liv som de som har det, enda skillnaden är att det är lite annorlunda liv (med betoning på lite), för i stort sett lever de sina liv precis så som de vill leva dem.

Däremot kan jag tycka att vissa av dina antaganden om föräldraskapet är, om inte fördomsfulla så åtminstone, baserade på en väldigt schablonartad bild av föräldraskapet. Föräldraskapet, precis som det barnlösa livet, är ett kalejdoskåp av olika vägar. Jag för min del upplever inte alls att min dotter har tvingat mig till någon anpassing eller att hon har förhindrat mitt självförverkligande. Jag har det jobb jag vill ha, jag är engagerad i de organisationer jag vill vara, jag uppgås med de vänner (både med och utan barn) som jag vill och jag har troligen sett mer av världen efter att jag fick barn än innan.

Att bli föräldrer innebär inte att livet blir bättre eller sämre. Jag tror inte jag kan kategoriera någon i min omgivning som att de har blivit bättre eller sämre genom att skaffa barn. Alla mina vänner, oavsett barn, genomgår en konstant utveckling genom att uppleva livet. Däremot är jag övertygad om att de som har skaffat barn har utvecklats annorlunda än om de inte gjort det, men inte bättre eller sämre. Det vore ju märkligt annars tycker jag.

Föräldraskapet handlar heller inte om att hetsa genom livet i jakten på att uppfylla så många normer som möjligt. Utifrån egna erfarenheter och om vi nu pratar jakten på normer så upplever jag det snarare som att DINKisar är betydligt bättre jägare i så fall (även om de har svårt att fånga just föräldranormerna).

Slutligen vill jag säga att jag tycker det här är en bra diskussion och att i stort sett alla kommenterar har bidragit med bra, sakliga argument kring frågan barn eller inte. Jag upprepar dock att jag anser det vara ditt eget val och att du ska ha rätten att välja som du vill utan att omgivningen ska provoceras av det.

Mvh

Intressant inlägg och visst är det ett kontroversiellt ämne! Jag är kvinna, 44 år, singel och lyckligt barnfri. Jag har aldrig (oavsett när jag varit singel eller sambo) haft en önskan att ha barn. Jag ställer mig frågan: ”Varför skulle jag?” Det är otroligt provocerande för en del att man gjort ett aktivt val – att välja bort barn.

När någon frågar om jag har barn så brukar jag säga: ”Nej, jag är lyckligt barnfri” för att de inte ska behöva oroa sig över att jag desperat skulle vilja ha barn men inte fått något. Följdfrågan blir ofta: ”Varför vill du inte ha barn?” Jag brukar då svara att jag har katter och det räcker. Lite för att provocera, det inser jag, men vad är det för fråga? Ingen frågar de som skaffar barn: ”Jaha, ni har skaffat barn, varför då?”

Vad gäller ålderdomen så har jag en bekant vars vuxna barn har flyttat till USA och Australien (ja åt två olika håll i världen) och skaffat familjer där, min kollega kan nog inte räkna med överdrivet många besök på hemmet när hon och hennes man blir gamla. I dagens moderna samhälle där man kan bosätta sig över hela världen vore det lite naivt att skaffa barn för att inte vara ensam på gamla dar. Det är nog i så fall mer taktiskt att skaffa sig ett stort socialt nätverk med vänner.

Till Mamma B: Starkt att våga berätta hur du känner! Jag tror inte du är ensam om hur du känner men det är nog få som ens vågar tänka tanken ut.

Håller helt med! Våga säga nej till barn! Men räkna med att få en del kommentarer och oroväckande blickar. Jag vill inte ha barn (just nu i alla fall… men säger aldrig aldrig). I fortsättningen när någon ska ha barn ska jag säga, precis som de gör till mig, att ”Men guuud… ska du ha barn? Åååh… stackare. Vill du berätta varför?” O för varje anledning de har till att skaffa barn ska jag svara ”men du vet inte vad du går miste om, det är ju det bästa i livet (att vara barnlös alltså). Tack för bra inlägg.

tack för ett tänkvärt inlägg, som jag ska läsa och tänka igenom ett extra varv vid tillfälle (och alla kommentarer dessutom, som jag inte hunnit annat än skumma snabbt)!!! efter att nyligen ha avslutat en relation där barnlöshet och min och min f.d. sambos respektive sätt att hantera detta – inte minst med avseende på vad det skulle innebära för framtiden – var en direkt orsak till uppbrottet märker jag att jag alltmer kommer tillbaka till dessa frågor: från att ha varit 100% inställd på att vilja ha barn och att barn var en viktig aspekt av hur jag ville inrätta mitt liv (annars skulle jag inte ha orkat med de påfrestande provrörsbehandlingarna, 6 stycken inalles) inser jag att jag ev. måste börja ompröva denna ståndpunkt eftersom jag inte är/aldrig har varit säker på att barn är något jag vill ha ”generellt”. det är på sätt och vis en skämmig tanke, eftersom de senaste tre åren bara har handlat och barn-barn-barn – då känns det liksom som om jag borde vara övertygad om att jag vill detta, också i ev. framtida relationer (eller i ev. frånvaro av relationer också, för den delen) – så om jag nu börjar fundera/tveka, är det då en dom över min vilja/lämplighet att över huvud taget bli förälder? (och betyder det i så fall att det kanske var ”lika bra” att provrörsförsöken misslyckades, om det nu är så att jag inte vill ha barn så reservationslöst som jag ”borde”?). alltså jag tror ju inte själv att det förhåller sig på det sättet men det känns lite märkligt att så snabbt gå från ett läge till ett annat, från tvärsäkerhet till… jag vill inte kalla det tvivel, men eftertänksamhet kanske? ok det blev väldigt rörigt formulerat men jag ursäktar mig med att jag precis har börjat återuppta tankarna kring detta och att de tankarna av förklarliga skäl fortfarande är rätt oklara… MEN, vad jag ville komma till är att jag tycker att detta är sådant som alla borde reflektera över, oavsett om man är barnfri, frivilligt eller ofrivilligt barnlös, eller inte barnfri/barnlös alls. så återigen, stort tack för inlägget!

Det som förvånar mig är hur många nyblivna föräldrar som är så chockade över hur jobbigt deras liv förändrades. Dom verkar sakna NOLL insikt! Insikten vad barn faktiskt innebär är den största anledningen att jag är barnfri. Jag älskar att känna mig fri, att inte vara bunden, att kunna gå o komma som jag vill. Att göra banala ”ytliga” saker som att titta på en hel serie i ett sträck o vräka i mig chips eller dryga mig på stan o köpa onödiga saker. Jag känner mig som ett förvuxet barn som äntligen har en egen plånbok o då tänker jag fanimej lägga det på mig själv, min ursprungsfamilj o mina vänner… inte på barn som inte inser värdet av det. Jag är inte nån hårdhudad person utan känslor – tvärtom. Men jag inser att barn är en stor grej, den största i livet, men jag väljer bort det och koncentrerar mig på att göra mitt liv så enkelt jag bara kan, just för att jag haft det så jobbigt i livet med både sjukdomar och ren o skör otur. Livet kan ta slut imorgon och att springa runt i det där livspusslet är inte livskvalitet för mig, inte byta blöjor, lyssna på oändliga historier, köpa leksaker, höra barnskrik, bli väckt 5 ggr per natt, uppleva mobbning eller vad det nu är osv. Andra får gärna göra det med vad jag tycker är superpsyken, men jag har inget superpsyke så jag håller mig till husdjur istället.

Väldigt intressant diskussion! Har själv inga barn och har därför blivit utsatt för frågor som ”är det inte dags snart”, ”när ska ni skaffa barn” eller ”blir du inte sugen”(i bebisars närvaro) i drygt 10 år. Dessa frågor har inte kommit upp under privata samtal, utan gärna på fester och tillställningar, där massor av förväntansfulla människor inväntat mitt svar. Hur sjutton tacklar man sådant om man verkligen längtar efter barn, men inte kan få? Vet en tjej som bröt ihop på en fest när frågan kom. Hon och hennes man hade försökt i 5 år utan att lyckas ”skaffa barn”. För barn är ju tydligen något man enligt många skaffar, som att skaffa sig ett jobb eller skaffa katt. Nu börjar jag närma mig 40 och folk har slutat fråga. Fick dock höra senast igår att min nära vän som är frisör frågat en annan vän som varit och klippt sig ”tror du att det blir några barn där”. ”De” i det här fallet är alltså jag och min sambo sedan 18 år. Jag kan bara föreställa mig hur mycket det spekulerats och snackats bakom min rygg under alla år. Det är som vissa skriver här, man frågar ju ingen som har barn varför de har barn. Nej, varför skulle jag? Jag är ju inte dum i huvudet bara för att jag inte har egna barn. Jag har snart 10 syskonbarn och självklart kan jag förstå, utan att själv ha upplevt det att det är en fantastisk upplevelse att få barn. Som stolt moster älskar jag mina syskonbarn och har massor av kärlek och tid för dem. Men säg inte till mig att barn är meningen med livet. Kanske för de flesta, men inte för mig och min sambo. Och i så fall, innebär det att de som inte kan få barn, lever ett meningslöst liv? ”Du vet inte vad du missar”. Nej, det vet jag kanske inte. Men de vet inte heller vad de missar, som jag upplever i mitt liv. Hur kan man jämföra föräldrars liv före barn med vårt liv utan barn (om ni förstår vad jag menar 🙂 ) Jag trodde nog när jag var yngre att den där barnlängtan skulle komma. Men det gjorde den inte. Jag tycker om barn, men vill inte ha egna (om jag nu skulle kunna få några). För mig skulle det innebära en oro för mitt barn från den dagen jag blev gravid, till den dagen jag dör. Är han/hon frisk, trivs han/hon på dagis och i skolan. Hur mår mitt barn som tonåring o.sv. För mig är det inte värt den oron. Jag tänker för mycket på hur världen ser ut och vad som kan hända. Skulle jag råka säga detta till någon som har barn, får jag ofta höra att så kan man inte tänka. Ok, vem bestämmer hur jag tänker? Jag får visst tänka så, samtidigt är det tur att inte alla tänker så, för då skulle mänskligheten dö ut. 🙂 Nej, låt alla leva det liv som passar var och en bäst. Det är ingen tävling om vem som lever det bästa livet, för vem har svaret på den frågan? Kram från en som älskar livet!

Intressant att ett aktivt val väcker så mycket reaktioner.

Det jag tänker när jag läser är att du gör precis som du vill och det är ju bara du som vet vad som passar dig. Normen om familjebildning finns och är extremt stark. I Sverige ska alla göra lika. Ditt val kommer att ha ett visst pris, som att du exempelvis kommer behöva förklara dig fast du egentligen kanske inte vill förklara dig. Varför kan inte ditt val få vara lika naturligt som alla andras val?

Den enda invändningen jag har mot det du säger är att du verkar tro att du inte skulle kunna påverka hur just din familjebildning skulle se ut. Det finns många olika sätt att bilda och leva familj på. Min känsla är att du är så stark och har så mycket integritet att du skulle kunna skapa exakt det familjeliv du vill ha och trivs i.

På samma sätt som du frågar utifrån dig själv så svarar jag utifrån mig själv. Barn eller inte (för den som kan välja) är trots allt var & ens beslut. Så jag måste erkänna att jag har svårt att förstå upprördheten över när någon säger nej eller ja. Ja & nej verkar irritera även i detaljer som för tidigt, för sent, för många, bara en osv… Även i dina rader lyser det igenom att du har synpunkter om de som valde barn 😉

Mitt liv var fantastiskt innan barn & fortsatte vara det med barn. Vi väljer själva vilken typ av föräldrar vi vill vara, med ballerinakex el hembakade bullar. Det är bara de mest ambitiösa och de sämsta föräldrarna vi ser och hör, resten av oss balanserar i tysthet i mitten. Å andra sidan, den förälder som gör egen barnmat, går upp och bakar färskt bröd till utflykt osv måste ju oxå få göra det utan att bli dömd. Jag vet många som tycker det är roligt. Gilla olika gäller alltid!

Barn har personlighet och egen vilja från första andetaget. Inga av de visioner & regler jag tänkte ut för föräldralivet har besannats. Det har mina döttrar sagt stopp för. Inte hade jag tänkt bli stallmamma, låta barnen sova i min säng, ha bikini vid 7 år, baka bullar och kolla på Barbiefilm. Men så är det, saker förändras, man får nya perspektiv. Vi är en familj och vi gör saker som gör de andra i familjen glada. Däremot kommer jag aldrig dansa till Sean Banan, alla har en gräns!

Jag beslöt mig för att skaffa barn när jag insåg att annars kunde jag inte ha en chans att bli mormor/farmor. Det är ngt jag alltid sett fram emot.

En annan fördel är att de verkligen får en att fundera över och ta itu med en del issues man haft sen barndomen. Vem man är, värderingar, uppfostran, samhället, segregering, traditioner, släktrelationer, människosyn. Eller oxå har det m åldern att göra, det vet inte jag eftersom jag har barn.

Det enda jag vet är att känslorna aldrig är så starka för någon annan. Man är så skör och har känslorna i fullt spjäll för de där små uppkäftiga, humoristiska, vilda monstren. Besvikelsen när de första gången säger ”dumma mamma”. Glädjen första gången de kramas tillbaka och varje dag man hämtar. Ilskan när de skiter i dina behov och måsten och trotsar allt. Rädslan när de slår eller får slag av andra barn. Glädjetårar och stolthet när de övervinner sina rädslor.

Stoltheten & ångesten när de träder in i skolans värld. När de bli allt äldre och man inser att problemen snart kommer vara så mycket större än skrubbade knän. Och att du snart inte är deras allt, du är inte den som de kommer dela glädje & sorg med hela livet. Ni kommer inte tillbringa all ledig tid tillsammans. Det är inte ni som åker och badar, åker pulka, reser på semester, väljer middag, hyr film och snackar strunt i soffan. Du måste låta dem flyga.

Du är förälder, en kort intensiv tid, du är den viktigaste personen i deras liv. Och du får inte misslyckas. Det är det som gör att jag fortfarande tvivlar på om beslutet att skaffa barn var rätt. Men jag förstår än mer varför alla mor- & farföräldrar ger av all sin tid. Det är av kärlek till sina barn och deras barn, för att ännu en gång få vara viktig, efterlängtad och någons allt. <3

Jag är 30 och jag har aldrig velat ha barn. Jag har heller aldrig känt att jag aldrig vill ha barn. Om/när en av känslorna infinner sig, så får jag ta ett beslut – såvida inte naturen gjort det åt mig.

Jag tycker det är upplyftande att så många inte provoceras av att vissa väljer ett liv utan barn. Men jag har redan hört allt från ”äsch,redo är man aldrig” till ”du skulle bli en jättebra mamma” och ”vänta du nåt år ska du se” på de diskussioner jag haft om barn, och jag skulle inte påstå att någon kommentar kommit från en ”provocerad” person, bara en förälder. Så provocerad el inte, tänk gärna på att inte låta som om du vet hur livet är och den stackars barnlöse bara inte förstått det än (men så fort den får barn så).

Och jag förstår att Björn provoceras av barns emottagande i det offentliga rummet!
Jag provoceras av skrikande barn med föräldrar som inte säger till. Och av barn som får jaga fåglar och föräldrar som inte bryr sig om att lära dem om respekt för levande varelser. Och av barnen som bytte plats senast jag flög, till platsen bredvid min, för att sitta och skrika, riva sönder tidningar och sparka farbrorn framför i ryggen medan föräldrarna inte syntes till på minst 20 min.

Många (!) har koll på sina barn och vet vad de gör, och lär dem respekt för det offentliga rummet, men tyvärr är det också många föräldrar som inte gör det och som späder på irritation tills den leder till intolerans. (Liknande diskussion kan hållas om rökare, hundägare, högljudda grannar etc som riskerar att inkräkta på andra människors personliga utrymme)

Och GRATTIS säger jag till personen vars vänner blivit tålmodiga, ödmjuka, lugna och slutat tjafsa om småsaker sedan de fick barn. Föräldrarna jag känner är inbördes väldigt olika, men inte en enda har bytt personlighet ens lite, utan snarare har lugna blivit lugnare, de arroganta mer övertygade om sin förträfflighet och de tjafsiga, småsinta har blivit ännu lite gnälligare. Däremot har ALLA jag känner förändrats både de senaste 5 & 10 åren, med barn och utan.

Det är tydligt att den här diskussionen behövs och förhoppningsvis kan vi alla se till att frågan ”Varför då?” aldrig mer följer på påståendet ”jag vill inte ha barn” – såtillvida vi inte också ställer den efter påståendet ”jag vill ha barn”

Och ja, både påstående är egoistiska i sin grund 😉

Fyra barn valde att komma till mig, nu är den yngsta 20 och den äldsta 29. Jag var 20 när den första föddes och längtade inte alls efter barn med hjärnan – var snarare rädd för barn – men kroppen ville annorlunda, det var tredje gången jag blev gravid och jag ville inte göra fler aborter. Jag är otroligt tacksam för att jag blev förälder så tidigt och att jag knuffades in i det så huvudstupa, att jag inte hade tid att fundera på det eller inse vad det skulle innebära, då hade jag aldrig vågat.

Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.

Ordet ”barnfrihet”. Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet ”barnfrihet” och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?

Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.

Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.

Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde ”karriär” efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.)

(Här insåg jag att kommentaren redan var åt skogen för lång och fortsatte på http://annatoss.blogspot.se/2012/11/barnfrihet-ar-ett-obehagligt-ord.html, läs vidare om du vill! Som du kanske ser tycker jag att det är en politisk fråga, snarare än individuell.)

Oj vad jag känner igen mig Fredrik, i 10-12 år fick jag försvara mina val att barn inte var i siktet. Diskussioner som alltid slutade med att jag kände stor förtvivlan över mitt eget val, att inte bli pappa. Men nu fick jag barn för ung 4 år sedan, och jag kan fortfarande komma ihåg känslan när min vänner återigen ifrågasatte mitt val att under så lång tid avstå från barnlivet. Jag har fortfarande en del av ’dina’ känslor och tankar kvar och kan fortfarande ifrågasätta mitt nuvarande val (Jag älskar min son över allt och ser mig som en mkt modern pappa som alltid finns till, som alltid sätter min son i centrum) utan att känna skuld inför mina vänner och bekanta.

Livet är inte så enkelt – endast du kan avgöra din egen framtid.

Jag vet ju inte vem jag hade varit om jag inte hade fått mina två döttrar för ca 20 år sedan. Jag vet att jag under den tiden ofta har tänkt: ”Jaha, det var det här som var meningen med livet.” Ibland som en blixt från klar himmel. Ibland som en känsla av bomull runt omkring allt. Samtidigt, jag har lagt allt fokus, all möjlig tid och allt engagemang på mina barn de senaste 20 åren. Hur många tänker så när barnet kommer? Hejdu, det är dig jag ska fokusera på de närmaste 20 åren, sätta mina egna behov lite åt sidan och arbeta och leva för dig för att du kommer att behöva det ganska ofta. Samtidigt … jag hade inte velat vara utan det. Jag är glad att du är en av de som berättar. Barn är inte självklart att önska och förmodligen inte alls en förutsättning för att leva lycklig.

Du skriver punkt för punkt som jag själv tänker. Tack. På något sätt känns det betryggande att inte vara ensam med sitt resonemang, även om jag tror att jag som kvinna får försvara ett sådant här ställningstagande än mer än du. Men tack för att du delar med dig, det är förbannat bra och behövs.

Jag vaknar varje morgon med ett leende på läpparna. Det gjorde jag inte innan min dotter kom till världen.

Jag är själv frivilligt barnlös och det är det bästa beslutet någonsin jag har tagit. Jag har aldrig velat ha barn, och det beror på flera saker. Jag är inte särskilt intresserad av barn, att umgås med dem är jobbigt i mina ögon. Sen har jag lite för många sjukdomar som gör att jag inte vill föra dem vidare. Det är egoistiskt, bara för att skaffa barn, när man själv har rätt så jävliga sjukdomar som bara gör livet surt för en. För snart fyra år sen steriliserade jag mig för att slippa stressen om graviditet och det var ett mycket bra val, inte det bästa, men det bästa alternativet med tanke på vad som annars finns där ute.

Det är väldigt kul att läsa om män som är frivilligt barnlösa, så tack för ditt inlägg!

Tack för ett välformulerat inlägg som gav upphov till intressanta kommentarer, Fredrik.

Jag är själv en 35-årig kvinna som inte vill bli förälder. Mina skäl ser ungefär ut som dina, bortsett från punkten ”sällskap med barn ger inte mycket”.

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt lätt att få kontakt med barn, och jag tycker om att umgås, leka och resonera med små människor. Skulle däremot aldrig få för mig att svänga mig med den befängda frasen ”jag älskar barn”. Barn är människor. Precis som när det gäller fullvuxna individer så är de utspridda på hela skalan från fullständigt underbara till knappt uthärdliga. Jag tycker det är viktigt att behandla barn med lika mycket respekt som fullstora människor, och det gör mig ledsen och beklämd att samhället inte har kommit längre när det gäller barns rättigheter. Där ligger ytterligare en anledning att jag inte vill sätta barn till världen.
Jag lägger däremot gärna tid på att umgås med de barn jag har i min omgivning och att vara en lyssnande och närvarande vuxen för dem. Att välja bort egna barn behöver inte alls innebära att välja bort umgänge med barn.

Jag har i dagsläget inga planer på att lägga all tid jag slipper ägna åt barnuppfostran på att rädda världen, starta revolution eller ha en ”karriär” (avskyr ordet) att blända folk med. Är helt nöjd med att få fortsätta sova åtta timmar per natt och ha exakt så mycket ”vuxentid” med min partner som jag vill .

En god vän, tillika mamma till två, sa detta kloka om föräldraskapets påstådda personlighetsförbättrande. ”Man blir ingen annan av att blir förälder, men man blir mycket mer av det man redan var innan barn.” När jag tittar runt på vänskapskretsen så tycker jag det stämmer väldigt väl.

”Man blir ingen annan av att blir förälder, men man blir mycket mer av det man redan var innan barn.”

Intressant påstående, men jag förstår det inte. Hur är detta möjligt att kunna bli ”mer” när man får mindre utrymme och möjlighet för det man var/gjorde innan barn? Man borde ju snarare bli mindre av det man var, eller vad missar jag för något här?

Hej,
hinner bara ge alla inlägg en snabb titt. Och har nog aldrig skrivit här innan. Det är bra att du skriver om frågan. När du beskriver din bild av livet, slår det mig, att känslan som förmedlas, det inrutade trånga, är känslan som jagar mig genom livet. I mitt fall råkar det vara karriären som är det inrutande. Sen slumpar det sig så att mina barn är de som ger mig känslan av frihet.
Och likt att det anses som normbrytande att då och då backa undan och ladda batterierna från familj, anses det i allra högsta grad normbrytande att backa undan från karriär, fortfarande (?).
Vet inte varför jag skaffade barn, även om valet var aktivt, även om det inte var så stort val för mig. Missförstå mig rätt, jag hade handlingsutrymmet, men att besluta mig för barn gick snabbt. Kan inte heller spå om jag varit lyckligare eller olyckligare utan dem. I vissa fall är deras plats i mitt liv något som hindrar vissa former av beslut och i andra fall inte. Det är svårt att jämföra hur ett liv med barn skulle se ut jämte ett liv utan barn. Det är för många variabler som påverkas, det blir som fjärilars vingslag.
När jag var 19 höll jag på att bli pappa. Hade jag blivit det då, skulle mitt liv heller inte kunnat jämföras med det liv jag lever idag. Med snart den dubbla åldern har min karaktär, mina värderingar ändrats och celler bytts ut, flera gånger. Därför tror jag inte att det går att sätta in sig i en ekvation och räkna fram ett lyckovärde, oavsett konfiguration i livet.
Tror att min kvällssena tanke försöker handla om att hitta ett nu att leva i. Att göra aktiva val, men inte använda beräkningar inför besluten. Att jag som småbarnsförälder försvinner från umgänget, ser jag även som att ladda batterierna från det sociala livets krav, då det ger ett alibi inför barnlösa kollegors afterworkande då jag hellre sitter med en kopp te och lite hobby.

/Peter

Måste göra ett inlägg här, känner jag, för att beskriva den tredje sortens barnlösa person, som inte får mycket utrymme i debatter. Nämligen den som inte valt det och inte vet om han/hon är infertil, utan bara helt enkelt inte lyckats få till det ändå. Fast man hela tiden längtat. ”Du är snäll och trevlig, men jag tänder inte på dig”, som jag har fått höra när jag har varit ute och dejtat. Nu är jag 40 plus och har gett upp. Jag måste väl inse någon gång att jantelagen har varit tillräckligt tydlig med att jag inte ska tro att jag har någon chans. Men nu när drömmen om familj ändå är körd börjar jag känna glädje och aptit på livet igen. Ja, jag har ett bra jobb. Ja, jag tycker om att resa utomlands. Det är inte så att jag har valt det framför att ha familj. Men något roligt ska man ju ha. Länkar till en krönika, som är den enda jag läst som handlar om att inte ha valt: http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2006/mar/12/features.woman7

Det jag saknar är respekten. Mina kusiner har fått barn och min morbror ska alltid propsa på att jag ska hålla och gulla. Jag vägrar. När det finns 12 andra med utsträckta händer som gnyr ”Jag vill hålla nu! Jag vill hålla nu!” varför ska den enda som inte gör det bli påtvingad? Det är så respektlöst.

Man är inte en sämre människa bara för att man inte tycker att det är roligt med barn.
Jag har velat adoptera sedan jag var i tidiga tonåren. Nu är jag snart 30. Jag kan inte se mig själv gravid. Det finns inte i min värld. Ändå måste jag med jämna mellanrum känna mig egoistisk som klippte mina äggledare så fort jag hade åldern inne. Jag gick därefter in i ett förhållande. Jag var ärlig och sa som det var tidigt: Jag kan inte få barn, det är ett val jag gjort. Det här är min kropp. Mitt tempel. Han har accepterat det, även om det kanske inte var det han hade tänkt. Jag ångrar inte mitt val. Min enda rädsla är att han en dag ska inse att han verkligen vill ha biologiska barn och lämna mig för det. Då kommer det låta från alla håll ”Du får skylla dig själv som är så egoistisk”. Hade jag däremot varit född steril hade det varit synd om mig och han hade varit den ”onda” om han gick ifrån mig för den sakens skull. Det känns lite orättvist.

Nu tror (och hoppas) jag inte att han ska gå sin väg. Vår plan är ju att adoptera. Vi kommer bli utomordentliga föräldrar en dag. Men precis som Mamma B känner kan jag ibland inte låta bli att undra om jag kommer känna mig lite kvävd av att ha barn. Har man barn måste man älska dem mest, över allt annat. Det vill inte jag, jag älskar och VILL älska min man över allt annat. Han är ju min andra hälft.

Välskrivet, välformulerat och jag känner igen mycket av det du beskriver. Många bra och intressanta kommentarer också. Det är befriande att höra människor; mänskliga tänkande och kännande människor bekänna och berätta om sådant som inte är accepterat om man vill passa in i det normativa samhället.

Jag började att skriva ett svar här först, men så blev det bara längre och längre så till slut fick jag inse att det kanske snarare hörde hemma i min egen blogg som ett inlägg.

En aspekt som jag upplever som intressant i frågeställningen om barns vara eller icke-vara är att argumentationen ofta blir så enkelspårig. Antingen är det väldigt jobbigt att ha barn eller väldigt roligt, och det samma gäller tanken på barn. Som förälder är relationen till ens barn självklart speciell; man har ett ansvar för att vägleda en ny liten individ i sökandet på en egen identitet. Men precis som i alla andra relationer är det inte bara bra eller dåligt, kul eller tråkigt. Det finns hur många nyanser som helst. Den människan finns nog knappast som alltid tycker att deras sambo/kompis/husdjur är världens bästa och roligaste. Det samma gäller för ens barn. Vissa dagar är det superkul att vara morsa, andra dagar inte. Det påverkar inte hur mycket eller lite jag vill ha och älskar min unge, det är bara ett kvitto på att hen precis som alla andra människor i mitt liv har en egen vilja och agenda som ibland kolliderar med min.
Tycker inte att det är varesig ytligt eller själviskt att inte vilja ha barn. Det är däremot oerhört själviskt att skaffa barn om man inte vill ha dem. Inga barn ska behöva växa upp i tvivel om huruvida de är älskade och välkomna eller inte. Tycker inte heller att man tvångsmässigt ska behöva gosa med andras barn, men det kan ju vara värt att komma ihåg att barn är korta människor med egna idéer och infallsvinklar. Man får något om man ger något – precis som med andra, längre människor.

Oj, vilken bra och viktig diskussion. Jag känner exakt likadant som du, Fredrik. Jag är 40 år och har också valt att inte ha barn. I mitt tidigare förhållande hade jag dock ett bonusbarn (från tidiga två till tio års ålder) som kändes som mitt. Det fanns absolut poänger med de erfarenheter man gör av att se ett barn växa upp och påverka det på allehanda sätt. Och på de där åren kom vi varandra riktigt nära, förstås. Men det är ingenting jag skulle välja att göra om, eftersom jag tycker att det stjäl för mycket energi från mitt eget liv. Upplever ofta att jag blir klappad på huvudet av vänner med barn, när saken kommer på tal och jag anför det argumentet. ”Det blir skillnad med ditt eget barn, vet du”. Samtidigt har jag andra vänner som vittnar om hur de tycker att livet blev hemskt efter att de blev pappor eller mammor, och inte hade gjort det valet om de hade kunnat ”spola tillbaka”. Det är ett tabubelagt ämne, och de här bekännelserna kommer ofta fram efter några glas vin. Sedan finns förstås de som tycker att det är toppen också. Jag är dock rätt tryggt förvissad om att det inte är någonting för mig. Jag tycker dessutom att det kan vara riktigt kul och intressant att umgås med barn, men jag vill inte ha några egna. Det är en helt annan sak.

oj, jag har läst det här inlägget flera gånger nu och påbörjat en kommentar lika många gånger. jag är så insnöad att jag inte ens tänkt på att det kan finnas ett ord som barnfrihet. men det är ju lite det det handlar om även i mitt fall. (tror jag, får jag inflika här. en dag kanske jag står där med barnvagn och lattemugg. och isåfall är det troligtvis fantastiskt)

jag har inte heller haft någon barnlängtan. barn är fantastiska och jag försöker verkligen med mina kompisars barn, försöker verkligen tvinga fram den där känslan att ja, jo jag vill nog också ha. men det går inte.

jag har fått höra att jag skulle bli världens bästa mamma. och jag håller med. jag skulle fan bli världens bästa mamma. det skulle troligen förgöra mig, men jag skulle bli bra.

vad som är så sorgligt just nu är att jag insett att jag tyvärr inte har ett särskilt högt värde i den självskadevärld vi kallar dejtingmarknaden. jag faller ju bort för män i min ålder som helt säkert vill ha barn (de flesta), men även i de fall där jag träffat män som är några år äldre än mig och som har flera barn sen innan framstår jag tydligen som ett biologiskt misslyckande. det är helt enkelt suspekt att inte vilja ha barn. jättesuspekt.

så det var skönt att läsa att det fanns några likasinnade.

Måste instämma om Mamma B:s mod inför att uttrycka det som många ser som tabu. Jag kan känna igen mig i tanken att det skulle vara skönt att separera för att få rå över sin egen tid, och i mitt fall blev det också så. Barnen har jag dock alltid varit galet glad för (& galen på också förstås). Den bästa och största kärleken. Och visst, det är skitjobbigt att vara ensamförälder med mindre barn, men det är också helt fantastiskt. Livet upphör ju inte för att man får barn, det blir större. Kärleken är helt ofattbar om man inte är den ”konsument” Fredrik skriver om.

Förvisso är mina barn rätt stora nu, självgående som det så fint heter, och jag inser att jag nog glömt de jobbigaste stunderna.

Fortfarande är det min rekommendation till alla: gör barn om du kan. Det är det bästa jag har gjort. Och nu menar jag inte bara produktionen.

Ingen måste vara med på all världens dagispicknickar, klassfester, loppisar, skridskodagar and what not. Man behöver inte leka lekar, eller stå och titta på matcher varje lördag kl. 08.00. Barnen köper det – jag lovar. De har hellre en förälder som är helhjärtat engagerad i något som de verkligen gillar än en som står & gäspar på någon cup.
Det viktiga är kärleken. Med risk för att låta dyngkristen nu, men det är ju kärlek som är det viktiga. Med den sätter man gränser, visar vägen, ger råd och förmedlar värderingar – men sedan tar man ett steg tillbaka.

Hur en familj ser ut är irrelevant. Den består helst av dem man älskar & förhoppningsvis väger deras ord tyngre i längden än de, t.ex. dem Fredrik beskriver, som inte betyder någonting om 5 år, dvs lärare och andra inom skolvärlden.

Det här blev långt, men det jag vill poängtera är att det finns inget rätt eller fel i huruvida man väljer att ”skaffa” barn eller inte. Vi gör alla så gott vi kan. Ljus & kärlek.

Jag föredrar ändå rekommendationen ”Gör barn om du vill”. Det är just tanken att bara för att det är det bästa du har gjort måste det vara likadant för alla andra som står mig, som barnfri, upp i halsen.

Alla människor är inte likadana och blir inte lyckliga av samma saker – detta är inget dåligt eller farligt. Snarare är det anledningen till att vi har kunnat utveklas så långt som vi har. Dela gärna med dig av dina erfarenheter och känslor men presentera inte dessa som någon absolut sanning. De är varken mer eller mindre än dina upplevelser – andra kan känna likadant eller inte.

sak – det var inte min mening att det jag skrev skulle uppfattas som något annat än mina egna upplevelser och åsikter. Synd att du tog det så. Jag hoppas att alla kan välja det liv som gör dem lyckliga. Vad det innebär vet bara var och en. Peace.

[…] torsdags var jag gäst i podcasten Fan Vad Fittigt för att prata om barnfrihet, delvis utifrån det här inlägget som är det mest lästa och kommenterade jag någonsin skrivit. Poddavsnittet kommer att publiceras […]

Tack för ett intressant inlägg!

Alltså jag vet inte om jag har så mycket att tillföra i den här debatten, jag är bara 20 år och har precis påbörjat min socionomutbildning. Men jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn. Kanske har jag blivit avskräckt av min syster som inte hann göra abort(vet faktiskt inte om hon ville ha barn, eller om graviditeten hade gått för långt..), eller så har jag velat gå emot strömmen. Men nu när jag pluggar socionom, så har jag fått se hur mycket skit det finns här i världen, och jag vet inte om en unge från mitt håll skulle tillföra något. Jag vill hjälpa människor, och ett barn kan begränsa så mycket, har sett det hos min syster.

Samtidigt älskar jag att lära känna små barn, kompisars ungar som växer upp är så häftigt att se, hur de blir små människor från att bara vara klumpar som andas från början till enskilda individer med en helt egen personlighet. Jag gillar även att leka med barn och göra dem glada, som min systerdotter. Vissa stunder tänker jag att, fan, jag vill också ha barn nån dag, när jag har mognat till mig och skaffat en kille typ.

Men nu har jag börjat tänkt, varför tänker jag så? Är det bara för att normen är att ha barn? Eller vill jag det innerst inne? En sådan här diskussion som du har startat nu, är så sjukt intressant, för människor får gå in i sig själva och tänka på ett helt nytt sätt.

Ja, jag vet inte om jag tillförde så mycket i någon diskussion nu, men ville bara skriva av mig tror jag.

Tack för att du delade dina tankar. Jag tycker du är inne på något intressant i slutet när du ifrågasätter ditt eget tänkande. Varför tänker vi som vi gör liksom? Är det normen eller viljan eller både och? Oavsett vad vi kommer fram till så är väl det viktigaste att följa den sanna känslan, och försöka strunta i andras förväntningar och vad vi tror att vi ”måste” göra.

Jag känner igen mig! Jag har aldrig känt att barn är något jag vill skaffa. Jag är dessutom en sådan person som inte ens vill vara i samma rum som småbarn i mer än 20 minuter, det gör mig nervös och irriterad. Detta betyder inte att jag tycker att barn i sig är irriterande, det handlar mer om min reaktion gentemot barn. Personer i min omgivning trycker gärna ned sina fördomar i halsen på mig, jag blir dessutom lika irriterad varje gång någon säger att ”vänta bara, det kommer en tid för dig med!”. Kan inte alla bara inse att människor har olika värderingar och olika mål i livet, alla vill inte leva normativa liv med villa, vovve och volvo. Jag nedvärderar dock inte dem som vill det.

Kanske kommer det en ”sådan tid” för mig med, men jag vill inte känna att mitt värde som vuxen individ definieras av min vilja att leva ett normativt liv. Eftersom jag känner mig så oerhört provocerad av frågan om barn brukar jag ibland svara ”Den dagen, den sorgen!” när mina släktingar öppet diskuterar min barnlöshet.

Hej!

Jag känner igen mig. Jag undrar om argument verkligen är det som ger svar på frågan. Är det inte att finna känslan vill/vill inte? Jag tror det, men normen är så stark att man får ångest. Själv har jag en oro för att ”missa något” och för att senare ångra mig om jag avstår. Jag skulle inte bli olycklig utan och gillar att inte vara uppbunden, samtidigt älskar jag barn och ville ha många när jag var yngre.

Jag har inget svar men kanske är det helt enkelt rädslan för ett stort beslut och rädslan för vad som då ska hända. Normen är stark och kanske är det en rädsla för att hamna utanför, att gå emot strömmen. Jag kan fortfarande inte reda ut det här och har väl varit stressad över det i snart 20 år. Himla synd att vara stressad så länge.

Hälsningar M,
kvinna

Hej. Jag har också valt att inte skaffa egna barn. skrev idag på FB Om just detta gå gärna in och läs. finns där som
Bia Anar

Jag är 50 år nu och har aldrig någonsin haft någon önskan efter barn. Jag tycker inte om barn. Jag tycker inte om hundar – därför har jag katt istället. Jag tycker inte om barn – därför har jag katt istället. Så enkelt är det.

Är inne på samma linje och resonerar likvärdigt ur flera avseenden. Frestelsen efter barn har aldrig under mina 30 levnadsår huserat i min värld, och desto fler år som passerar desto mer orubbligt blir känslan att barn definitivt inte är något som är, eller kommer bli aktuellt i mitt liv. Huvudsakligen bottnar det sannolikt i att jag överhuvudtaget inte är förtjust i barn. Att vänskapskretsen i allt bredare utsträckning uppfyller sina drömmar och bildar familj är naturligtvis glädjande, men enkelt förklarat är det ett vägval som inte tilltalar mig. Frågor i stil med: ”Är det inte dags för dig snart?” har varit häpnadsväckande få. En skillnad som jag misstänker skiljer mig från flera frivilligt barnlösa är jag resonerar likadant i frågan om en fast partner. Även detta är något som jag ser som uteslutet i mitt liv då jag i egenskap av mitt introverta levnadsmönster inte klarar av att binda mig och leva tillsammans med en annan människa.

Gammalt inlägg men lika aktuellt. Håller helt med dig i allt du skrivit här. Känns som man är rätt ensam i barnfria livet men man är fri iaf. jag har skapat ett barnfritt forum i hopp att kunna prata med fler likasinnade, finns under min hemsidelänk.

Relaterade inlägg