Det grävdes i arkiven. Det letades bland bandrullarna. Gamla ratade inspelningar dammades av. Året var 1997 och ut kom albumet ”XX” (20), en samling med tidigare outgivet material från några av världens flitigaste musiker i ett av världens mest turnerande band – Toto. (Bandets medlemmar beräknas ha medverkat på över 1500 album genom åren, till exempel stod de för delar av soundet på Michael Jacksons Thriller-, Bad- och Dangerous-album.)
På Toto XX fanns tidigare outgivna låtar inspelade från 1977 och framåt, och den enda låt som fastnade hos den då 20-åriga versionen av mig själv var Goin’ Home. Den sötsliskiga lilla pärlan spelades in 1989 och bär det klassiska westcoast-soundet som du hittar på albumen Fahrenheit och The Seventh One.
Ljudet av den amerikanska västkustrocken från slutet av 1980-talet skulle jag beskriva i termer av soldränkta Los Angeles-vyer i kombination med en nästan överdriven studioteknikerperfektionism. En del kallar det könlöst. Andra kallar det yacht rock (speciellt 20 år senare när genren blev hipstermässig). Vi kallade det livet och våra musikskoleöron sög in varenda detalj.
Goin’ Home skrevs av David Paich, Joseph Williams och Jeff Porcaro.