Flykten

Mitt liv är ett porträttflöde. Mina relationer och möten är flyktiga nedslag fångade på bilder i min mobil. Bilder att visas upp för andra över en fika, en middag eller en kväll på stan. Så håller jag ihop det. Så länkar jag människorna till varandra. Nästa vecka nya bilder. Nästa år, ny mobil. Sorgen i det stilla andetaget mellan mötena och bildvisningarna, när det som är jag nästan inte finns. När det som är du absolut aldrig existerat.

Längs vattnet finns bara jag, hur många bilder jag än sparat. Under ytan saknar jag det som inte går att fånga i en lins, känslan som blir grumlig i exponeringarnas ljus. Tröttheten inför den insikten. Sorgen i att vilja något jag inte kan, trots allt jag var redo att ge. Det introverta perspektivets förbannelse. Egocentrismens härskare.

Den här hösten bär ett vemod jag knappt kan hantera. Men det gör mig svag på det nyttiga sättet, varm på det viktiga. Tror jag.