Dags att visa digitalt civilkurage

Med jämna mellanrum blossar den upp, diskussionen om näthatet. Dock verkar den återkomma tätare nu, med ett högre tonläge. Det är bra och viktigt. På tapeten just nu är förstås morgondagens avsnitt av Uppdrag granskning som handlar om de hot som riktas mot kvinnor i samhällsdebatten via nätet. Nedanstående klipp har delats flitigt i mina flöden under dagen, samtidigt vet jag att jag lever i lite av en bubbla när det gäller hur många som ser, identifierar och bryr sig om de här frågorna.

Jag ser de förtryckande strukturer som möter kvinnliga debattörer i en lite mer putsad och ”rumsren” variant i diskussioner och konversationer nästan varje dag. I gårdagens avsnitt av Maktministeriet diskuterade vi digitalt civilkurage. Hur ofta går du in och bemöter personer som skriver kränkande eller nedsättande kommentarer i en diskussionstråd? Kanske borde vi göra det lite oftare. I programmet efterlyser vi att fler vågar riskera ”den goda stämningen” och istället säga ifrån när en ser något som inte känns okej.

”Ge svar på tal, protestera när det kommer sexistiska, rasistiska, homofoba, fettfobiska, eller på andra sätt otrevliga påståenden i ditt flöde (eller utanför internet) istället för att sucka och gå vidare. Låt inte folk tro att de säger det som alla tänker. Det är inte trevlig stämning värd.”
Från Maktministeriet.se

En annan arena där slentriansexism frodas är konferenser. Speciellt konferenser med en så kallad backchannel i form av realtidstwittrande och kommenterande publik. Rättviseförmedlingen gör sitt bästa för att hitta och presentera alternativ till den talar-norm som råder på olika konferenser. Ett perspektiv som inte nämns så ofta är det faktum att många kvinnor tackar nej på grund av de nedsättande kommentarer som väntar där ute i publikens mörker så fort de går upp på scenen.

Sarah Parmenter är en ansedd designer som grundat designstudion You Know Who och som dessutom ofta anlitas som talare på stora konferenser världen över. Hon har vid flera tillfällen blivit utsatt för hårda angrepp och kommentarer, ofta via nätet, under hennes föreläsningar. Vid ett tillfälle riggade även en person fejkade porrbilder på henne som spammade ner det twitterflöde som skapades under konferensen hon talade på. Häromdagen skrev hon ett långt inlägg om hennes upplevelser.

”Everytime I jump on stage, I get comments, either about the way I look, or the fact that I’m the female, the token, the one they have to sit through in order for the males to come back on again. One conference, I even had a guy tweet something derogatory about me, not 30 seconds into my talk, only for me to bring up the point he had berated me for not bringing up, not a minute later – which caused him to have to apologise to my face after public backlash. I’ve had one guy come up to me in a bar and say (after explaining he didn’t like my talk)… ’no offence, I just don’t relate to girls speaking about the industry at all, I learn better from guys'”

Enligt Sarah Parmenter handlar det inte bara om att hitta kvinnliga talare. Det handlar om att hitta kvinnliga talare som har tjock hud som är beredda att står framför en publik fylld av ”twitter-trigger-happy males”.

Efter Internetworlds konferens Webbdagarna i Stockholm 2011 skrev jag en artikel om debattklimatet på nätet i samband med just konferenser. Detta efter att många reagerat på en del hårda ord som skrivits på Twitter under konferensen. Judith Wolst, Rikard Westberg och Petter Karlsson reflekterar kring fenomenet på ett bra sätt och säger flera läsvärda saker.

Vad ska vi göra då? Ja, som jag skrev i inledningen känns det faktiskt upplyftande att debattklimatet på nätet lyfts upp och diskuteras allt oftare och med en tydligare skärpa än tidigare. Uppmaningen till dig som inte orkar engagera dig i evighetslånga diskussioner för att förklara att en människa förtjänar att definieras utifrån fler egenskaper än sitt kön är att ändå tänka en gång till. Problemet just nu är att den lilla minoritet som står för de mest extrema åsikterna också är de som ofta bombarderar omgivningen med sitt budskap. Majoritetens tystnad spelar dessa intressen i händerna. Det är helt enkelt dags att visa digitalt civilkurage, lite oftare, lite mer. Att vända blicken inåt och identifiera hur strukturerna och åsikterna ibland har en klangbotten även hos dig själv skadar inte heller. Jag ser saker jag inte alltid är stolt över när jag reflekterar över mitt eget beteende, men jag försöker verkligen att analyser och reflektera varför och hur jag relaterar till det.

Erfarenheten säger också att om någon vågar markera när någon utsätts för kränkande behandling kommer fler att ansluta. Då är första bollen i rullning. Låt oss börja där.

Mer bra läsning:
Helen Alfvegren
Brit Stakston
Sanasi
Lotta Holmström
Jennifer Bark
Magnus Höij