Så har det kommit sig att jag nästan blivit sol-och-vårad. Känslan av att först förlora något. Någon. Men ändå med en ömsesidig respekt och en känsla av omsorg och saknad från båda.
Sedan inse att det var på låtsas. Att det som fanns inte var på riktigt. Att den enda som brydde sig var jag. Att vara förd bakom ljuset. Lurad. Utsatt. Bortspelad.
Varför gör människor så? Är det inte lättare att gå vidare utan lögner? Om inte lättare så i alla fall snabbare.
