Å, du ensamma man där på andra sidan gatan, med den lite för stora jackan som döljer din runda lekamen. Med den ensamma pizzakartongen i handen och den extra såsen ovanpå. Å, jag ser din skyldiga blick. Jag ser dina ängsliga steg mellan pizzerian och din borg. Jag känner med din skam över att inte vara en finlemmad anorektisk maratonman.
Du skyndar hem med pizzan, och jag förstår dig. Är det ens socialt accepterat att bära en pizza så här nära tullarna? Tveksamt. Därför är du ängslig. Men du är också ensam, vilket gör pizzakartongen till en fyrbåk av misslyckanden. Om du ändå hade en elittränad innerstadskropp hade kanske avsaknaden av fungerande relationer varit mindre påträngande?
På gymmet kan ingen höra dig skrika. Men du är inte på gymmet. Du har en pizza i din hand och tittar ängsligt åt alla håll i korsningen. Våra blickar möts och du blir jag i några ögonblick.
Jag tränar nu. Springer mycket och ofta. Styrketräning ihop med andra, konditionsträning på egen hand. Springer milen utan problem. Tar en kilometer på fyra och trettio, helt utan innerstadskropp, som en insekt som inte borde kunna flyga. 130 kilo som rör sig med jämnt tempo i mörkret. Det borde inte gå, men det går. För några ögonblick är jag på andra sidan.
Men min skyldiga blick är inte borta. Den vilar bara lite, fullt upptagen med keso och proteinmaxade luncher. Bara tills nästa gång jag måste skynda hem från pizzerian och riskera att möta din blick.
Du ensamma man på andra sidan gatan. Jag känner med dig.