Flera aktörer på maktens arena i Afghanistan

Idag nåddes jag av beskedet att SR-korrespondenten Nils Horner blivit brutalt mördad på en gata i Kabul, Afghanistan. Det här klippet är det som jag tycker fångar både utrikeskorrarnas situation och Nils Horners gärning på det mest gripande sättet. Och nu har Afghanistan skördat ännu ett offer.

Jag är orolig för den utveckling som landet står inför just nu. Jag tror inte att talibanerna kommer att ta över i samma stund som ISAF rullar ut de internationella styrkorna. Men den nuvarande regeringen och president Karzai har redan från början varit en svag spelare, att betrakta som en av många spelare på maktarenan snarare än den absoluta maktinstitution som vi i västländerna är vana vid att våra ledande demokratiska institutioner är. Och nästa månad är det presidentval, ett val där byinnevånare kommer fråga sin byäldste vad de ska rösta på. Ett val som i många stycken är en hybrid mellan en demokratisk omröstning och ett klansamhälles uråldriga maktutövning.

Den afghanska arméns befälhavare är i många fall före detta krigsherrar och Mujahedin-krigare, samtidigt som de under åren med ISAF-stöd och mentorskap fått både modern militär utbildning och resurser att bygga upp armén. Detsamma gäller landets politiker. Landet riskerar nu att återigen hamna i ett inbördeskrig där folkets lojalitet följer folkgrupper snarare än nationsgränser.  Frågan är hur den nu relativt välfungerande (i alla fall i jämförelse med den afghanska polisen) armén skulle hantera det.

”Ni har klockorna, vi har tiden” är ett talesätt från Talibanerna som brukar användas för att visa på hur dyra och tidsbegränsade insatser från det internationella samfundet ska ställas mot ett mycket mer långsiktigt perspektiv. Talibanerna kan helt enkelt vänta ut sin motståndare och samtidigt störa den tillräckligt för att vända opinionen på hemmaplan. Det alltid en begränsning i hur länge de deltagande nationernas regeringar kan låta det vara politiskt motiverat med en insats i utlandet där landets unga soldater då och då kommer hem i liksäckar.

Talibanerna har väntat och nu är tiden kommen. Men de är inte ensamma på maktens arena. Nästa kapitel i historien om Afghanistan är precis på väg att börja skrivas, i en bok som är oändlig.

Uppdatering: Jag fick ett tips från Per-Ola Mjömark om den här EU-rapporten som kan vara intressant i sammanhanget. Från beskrivningen:

”In anticipation of the drawdown of Western forces, Beijing has been making it clear to both friends and rivals that, unlike the aftermath of Soviet withdrawal, it will not sit on the sidelines and watch the country slide into civil war”

Afghanska poliser vid en uppställning på en lokal polisstation i Mazar-e Sharif, våren 2010. Foto: Henrik Eskilsson