Idag har många i mitt flöde länkat till den här artikeln från Wired som handlar om vad som händer om du klickar ”like” på ALLT du ser i ditt Facebookflöde under 48 timmar. Artikelförfattaren Mat Honan beskriver hur han genomfört sitt experiment och hur resultatet av att ”gilla allt” gjorde att han till slut inte blev intresserad av något av det som Facebook valde att lyfta fram i hans eget flöde. Det påverkade även hans vänners flöden eftersom de i många fall fick se vilka (ofta udda och oväntade) uppdateringar han hade gillat.
”I tried counting how much stuff I’d liked by looking in my activity log, but it was too overwhelming. I’d added more than a thousand things to my Likes page—most of which were loathsome or at best banal. By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked. To be honest, I really didn’t like it. I didn’t like what I had done.”
Det här sättet av göra journalistik är i bästa fall underhållande och tankeväckande, men ofta anar jag en högre ambition än så. Jag får känslan av att Honan genom att göra experimentet vill avslöja något för oss läsare. ”Titta vad konstigt/sjukt/skevt Facebook är EGENTLIGEN” verkar vara andemeningen. Men vad säger det egentligen när någon använder en tjänst på ett felaktigt sätt och sen drar växlar på resultatet?
Det blir lite som att göra en soppa på alla maträtter man gillar och tro att den ska smaka gott, eller att sätta ihop alla artiklar som publiceras under ett dygn till en tidning och tro att den skulle bli läsvärt. Både traditionella och sociala medier jobbar med urval och olika sätt att mer eller mindre medvetet utöva redaktörskap av innehållet, både med hjälp av användarens egen aktivitet men också inbyggt i plattformen/tjänsten/kanalen.
Till Honans försvar så gör han vissa slutsatser kring hur företag och organisationer/politiska intressen använder Facebook för att locka till ”gillningar” och hur flödet förändras efter att man klickat på ett visst sätt. Men återigen bygger hela resonemanget på ett i grunden omänskligt sätt att använda tjänsten. Honan nämner filterbubblans problematik, vilket alltid är relevant att diskutera tycker jag, men i den här kontexten blir det skevt.
Självklart kan vi genom experimentet få en viss insyn i hur Facebooks algoritmer fungerar och hur konstigt det kan bli när man försöker manipulera dessa, men jag har liksom svårt att förfäras eller bli vare sig besviken eller upprörd över resultatet, vilket några av de som delat artikeln verkar ha blivit.
Mat Honan säger det själv i citatet ovan: ”By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked.” Det är vare sig mer komplicerat eller enklare än så. Dock finns det otroligt många intressanta vinklar kvar att granska och analysera när det gäller hur Facebook styr vår sociala interaktion, men vore det inte bättre att utgå från människors faktiska beteende snarare än ett helt orimligt robotliknande masslajkande?
4 kommentarer
Jag tycker artikeln illustrerar hur mycket skräp som feeden fylls med genom sponsrade inlägg och att vänner gillningar av sidor som är irrelevanta för mig knuffas in i mitt flöde.
Det som borde under ett sånt här experiment är en lite försämrad upplevelse, men eftersom feeden är dopad (dvs vi blir matade med saker som vi troligtvis inte är intresserade av), så blir upplevelsen snabbt försämrad.
Så nja, tycker inte delt är helt tokig journalistik, men man kunde varit tydligare med innebörden av en snabbt försämrad feed.
Hur drar du slutsatsen att experimentet med att felaktigt använda tjänsten BORDE leda till en lite försämrad tjänst, snarare än den totala kantring som Honan upplever? Artikeln är ju väldigt tydlig med att visa innebörden av en snabbt försämrad feed, men beskriver kanske inte varför och hur det går till i tillräcklig utsträckning.
Nästa artikel av Honan borde bli ”How I liked nothing and improved Facebook”. Gilla-knappen är den moderna spam-knappen.
Intressant och bra sammanfattning 🙂