”Jag minns att vi var ett gäng nittonåringar som åkte själva i en minibuss med var sitt skarpladdat vapen i centrala Stockholm. Det var en ganska märklig känsla. Om det var någon gång man skulle råna en bank så var det väl då. Jag är förvånad att inte fler personer tokar ur och gör galna saker.”
”Jag var skarpskytt, vi hade bara lite längre pipa och kikarsikte. Vi övade inne i stan ibland, men det svåraste var när man skulle hålla vakt i skogen och höll på att somna.”
”Jag fick en ksp-enhet tilldelad till min grupp och sedan var vi tre grupper som tillsammans ryckte fram mitt i natten mot en kulle. Vi skulle göra eldöverfall mot ett helt kompani som hade slutövning. De höll precis på att packa ihop och blev överraskade när vi öppnade eld med allt vi hade.
”Det var pansarskott, ksp-skyttar och så våra små fnattriga k-pistar. Och som vanligt tappade vi all koll på allting när vi ryckte fram. Vi såg inget och vi hörde inget mitt i all eldgivning. Några minuter senare var det eld upphör och övningen avbröts. Befälen käbblade lite eftersom vi tydligen anlänt alldeles för sent till genomförandet.”
”Det jag tycker är fascinerande är hur mycket svårare det är att träffa med precision med en pistol jämfört med en AK. Pistolen är ju fladdrig i jämförelse. Så sjukt stor skillnad med den korta pipan. Jag minns hur jag sköt med pistol i liggande skjutställning på 50 meters avstånd och hade ändå svårt att träffa tavlan.”
”Skillnaden mellan övning och skarpt läge är ju att det blir tydligare var hotet finns när det är skarpt. Man skjuter liksom inte rakt ut i luften. Men det största hotet är ju vägbomber med efterföljande RPG-attack.”
Ibland tänker jag att den delen av mig som har konversationer som innehåller inslag enligt ovanstående med en vän är som en främmande eller avlägsen fågel. Den finns där hela tiden, men väldigt sällan hörs den eller får ta plats. Men det är ändå ett djur som finns inom mig.