”Om ett barn frågar ”varför är X så fet/så tjock?” beror det sannolikt på att andra vuxna har talat om X i sådana ordalag. Det bästa svaret är absolut inte det du föreslår, utan helt enkelt ”människor ser olika ut, en del är kortvuxna, andra långa, en del är tjocka, andra smala och några är magra”. Barn brukar acceptera en enkel rak förklaring och bryr sig sannolikt inte om att orsaken till fetman är felaktig mathållning – om det nu är så, det finns flera skäl till övervikt.”
2 kommentarer
Alltså – att barn ställer en sådan fråga har ju exakt noll och intet att göra med om huruvida andra vuxna har pratat om människan med de ordvalen. Ungar är ena hejare på att observera skillnader och likheter när de är i en viss ålder som en del i deras utveckling – testa gå till simhallen med en treåring och lyssna på deras frågor om okända människors kroppar. Det är ju helt naturligt för dem att fråga varför en del är tjocka, korta, långa, smala, har små bröst eller långa bröst eller stora etc. Väldigt ofta märker jag på T att han tittar på andra vuxna och jämför dem med oss, hans föräldrar och ställer frågor utifrån de iakttagelserna. Eller jämför oss med varandra typ ”varför har pappa lite hår och du mycket”. När de är riktigt små ser de inte olikheter men efter en viss ålder börjar de skönja dem – alla mammor ser inte likadana ut men är ändå mammor osv – och då kommer frågorna.
Däremot är det ju helt jävla hål i huvudet att prata om människors mat- och motionsvanor vid en sån fråga. Både för att det förstås är helt felaktiga slutsatser att dra och för den människosyn det förmedlar. Ribbings svar är ju det enda normala (och tror jag, det som de flesta vuxna svarar, åtminstone är det svaret jag oftast har hört när barn kommenterat min kropp och mitt utseende).
Ja, så är det förstås. Mitt fokus fastnade på det avslutande angående skäl till övervikt.
(Antar att det är ett tecken i tiden att enda gången någon kommenterar på den här bloggen är när jag nämner något om barn. 🙂